en hyllning till SLUTET

Det finns lyckliga slut och olyckliga slut, och sedan finns det de värsta sluten, och det är ÖPPNA SLUT. Nu pratar jag alltså inte om verkliga livet eller mig själv här, utan detta handlar om fiktion.

Jag (nu kom jag in ändå) minns mitt första öppna slut. Det var i boken Sanning eller Konsekvens, när huvudpersonen står utanför en dörr. Vad ska hända? Ska någon öppna? Man får aldrig veta. Spännande? Nej, jobbigt. Ett öppet slut, lärde vi oss på svenskalektionerna, kan vara lite mer spännande än ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar". (På samma svenskalektioner lärde vi oss även att proppa meningarna fulla med adverb och adjektiv, något som är lika litterärt plumpt, men man får väl se nödvändigheten i de båda lärdomarna ändå).

De öppna sluten har plågat mig sedan dess. De är inte bara irriterande eftersom att man inte får veta hur det går, det är något så simpelt med dem också. Så... oavslutat. Om nu ett barn i en film nödvändigtvis ska stå och blicka ut över havet innan eftertexterna, så bör det helst vara för att det ska komma en andra film om samma barn. Kanske när barnet har blivit stort, om jag får komma med förslag.

Ett öppet slut är farligt eftersom att karaktärerna då riskerar att bli kidnappade till diverse hemska sequels, som absolut inte var påtänkta från början. De ger kanske historien ett fullständigt slut, men förmodligen ett helt apart sådant. Historien, ja. Det krävs ju att det ska finnas en historia från början för att ett slut överhuvudtaget ska kunna vara öppet. Därför är fragmentariska och stillsamma berättelser utan klassisk dramaturgi skonade från det här resonemanget. Som givetvis är både konservativt och har en del andra brister. Det definitiva slutet kan till exempel råka bli väldigt dåligt och förstöra hela historien. "Oj, det var bara en dröm" är ett klassiskt grepp som är allt annat än öppet, men likväl förhatligt. Och Harry Potter kanske inte är något finsmakarexempel, men jag önskar att någon hade varnat mig för epilogen.

Helst vill jag att alla ska dö i slutet. Jag älskar exempelvis författare som har den goda smaken att kort utveckla varje karaktärs livsöde i ett efterord. Likaså tycker jag att det är värdigt att på något sätt avsluta en teveserie definitivt. David Lynch är halvt förlåten för Twin Peaks (han trodde ju på en tredje säsong och den andra var rörig hursomhelst) men jag vill inte - när jag ser det avslutande avsnittet av en teveserie som jag har levt med i många timmar - behöva fråga mig om det var det sista. Någon enstaka person kan väl dö iallafall? En liten katastrof? En begravning? En rättegång? En förklarande textremsa? Ett..... slut.

Det är inte spännande att undra. Det är tråkigt och plågsamt.


Väl genomförda slut att avnjuta:
Den sjunde kontinenten (film)
Garp och hans värld (bok)
Six Feet Under (TV-serie)

(John Irving har förresten sagt att han skriver alla sina böcker genom att börja med slutet, vilket jag måste säga, John, gör dig ännu mer respektabel i mina ögon.)

Slut.

Den fjortonde april

April måste väl ändå - jämte december - vara den mest frekventa månaden i poplyriken. Exempel kan var och en lätt hitta, själv har jag fallit i Olle Adolphson-gropen. Är egentligen allergisk mot naiv barn- och djur-tematik i svenska visor, vilket Adolpson tyvärr ofta har ägnat sig åt (han tonsatte bland annat Beppe Wolgers-dikterna Det gåtfulla folket och Okända Djur). Som tur är hade han även Våren som kärt tema. Den fjortonde april var visserligen i förrgår, men Olle Adolphson-låten med samma namn kan få vara aktuell ett par dagar till. En sann flanör-visa med måsar, sol och skymning. Det här är ungefär motsatsen till allt jag gillar, och just därför så passande som verklighetsflykt.

Olle Adolphson: Den fjortonde april