Stockholm Monsters

Är det något samtalsämne som får mig att väja för gymnasiebekanta på stan, så är det just stan i sig. Stockholm alltså. Ändå så upprepar jag själv de klagofraser som jag egentligen avskyr. Stockholm är ytligt. Klubbarna är dåliga. Folk är för hippa. Det finns ingen mångfald. Alla känner alla. Det är dåligt. OCH MAN FÅR JU BARA ÅNGEST AV ATT TRAMPA OMKRING HÄR OCH LÅTA DAGARNA RINNA FÖRBI, FÅR MAN INTE DET VA? Jävla skitstad.

Hör jag min mest nasala innerstadsdialekt klämma fram. Sedan återfår jag mina sinnen och går hem och kräks lite symboliskt över en Hope-skjorta. Straff, bot och lindring.

En av dessa floskler som jag verkligen trodde på in i det längsta, var att det hela hade varit bättre om man kom ifrån en småstad. För då hade man kunnat flytta hit och finna Stockholm nytt och vackert. Jag hade haft ett inspirerande jobb och 900 vänner på facebook. Utöver det hade även kunnat tillgodoräkna mig en välartad pojkvän, ett fungerande bredband och så hade jag alltid blivit lagom full. Om jag bara vore från Sölvesborg. Om jag bara hade sluppit springa in i dagisvänner på ica. Då jävlar. Flytta från Stockholm om det nu är så illa? Va? Går det?

Nåväl. Lämnar in den symboliska skjortan på kemtvätt, lugnar ner mig lite, och lyssnar på min favoritlåt på temat Småstad. Den heter Small Town och är det första spåret på Songs for Drella- skivan som Lou Reed och John Cale gjorde när Andy Warhol hade dött. Bittrare än de mest inbitna Stockholmarna svalde de sitt groll från Velvet Underground-tiden för att hylla sin gamle vän och mentor. Jag tycker att det är så... rörande. Och resultatet blev fint. Reed var en äkta New Yorker, Andy var ursprungligen från det relativt lilla Pittsburgh. Small Town handlar om småstadsfrustration. Såhär slutar låten: "There's only one good use for a small town: You hate it, and you know you have to leave". Precis vad jag menade! Know you have to leave. Hade jag varit från en mindre stad hade jag förmodligen varit Andy Warhol vid det här laget.

Eh. Glömde. Jag hade ju slutat att förbittra mig över Stockholm.



Kolla på youtube för autentisk gubbighet.

Imagination: Body Talk (1981)

Jag har tänkt en del på vad Martin skrev om ändrade musikideal här nedan. Minns den skambeblandade njutning med vilken jag i femtonårsåldern tog mig an Prefab Sprouts monumentala Goodbye Lucille #1. Det var inte faktumet att Paddy McAloon ropade You're not the first, though it hurts i mitt öra, utan den välputsade produktionen som gjorde mig generad. Och frälst! Kärleken till den sorts ljudbild som ofta benämns som slick ledde mig sedemera till band som Scritti Politti och Orchestral Manoeuvres in the Dark. Jag vande mig vid att popmusik inte nödvändigtvis var synonymt med skrammel, och slutade skämmas. Men fortfarande kan jag återfå den där känslan när jag lyssnar på riktigt polerad discosoul från åren runt 1980. Som Imaginations Body Talk. Vilken skiva! Falsettsång, housepiano och distinkta intron som för tankarna till senare tiders långsamdisco. Eller för att citera en entusiastisk bloggare: "These guys put the fierce in fierceness".

Imagination: Body Talk

Culture Club - Miss Me Blind

Det årtionde som just passerat det man för tillfället befinner sig i brukar allmänt anses som det sämsta någonsin, inte minst ur musikalisk synvinkel. Under 00-talet var det därför ingen som pratade högt om 90-talet. Människor rodnade så fort grunge, britpop eller triphop kom på tal. Tricky? Nej, aldrig hört talas om.

Det årtionde som ligger två decennier bak i tiden däremot, upplever alltid ofrånkomligen en renässans. Jag minns hur man skämdes för allt som kunde förknippas med 80-talet där mot slutet av 90-talet och i början av 00-talet. Sedan hände någonting och helt plötsligt kom man på sig själv att initierat och med någonting som nästan kan liknas vid stolthet sitta och diskutera vilken låt med Spandau Ballet som egentligen är den mest genialiska. Pet Shop Boys blev hux flux ett av ens favoritband.

Trots detta finns det vissa saker som det tar tid att vänja sig vid: att Roxy Music anno 198-vadsomhelst är Dålig Musik har man känt så djupt att det nästan upplevdes som obehagligt att inse att Avalon faktiskt är lika bra som någonting de gjorde tio år tidigare. Det var heller inte länge sen jag fattade att a-ha var mer än Take On Me. Och så vidare.

Samma sak med Culture Club. Hade min lokala vinylhandlare inte sålt Colour by Numbers för ynka tjugolappen hade jag förmodligen fortfarande varit ovetande om föreliggande låts briljans. Jag älskar ju disco och jag älskar 80-talsmusikbögar (Boy George är alldeles säkert min favorit inom den kategorin, undantaget Morrissey, Arthur Russell, Neil Tennant och samtliga houseartister - men ja, helt klart före Michael Stipe, förmodligen också före George Michael) så jag hade verkligen inte velat gå miste om den här pärlan.

Nu är 00-talet över och det borde med trendernas osvikliga logik innebära att vi inte har mycket mer än slitna jeans att se fram emot kommande tiden. 80-talet kommer återigen att bli pinsamt och läggas längst ner i flyttkartongerna (dem man aldrig packar upp, ni vet). Därför ser jag detta som något av sista chansen. Gilla det nu, för snart kommer ni låtsas om att ni inte känner till den här musikens existens.

Culture Club - Miss Me Blind

Lars Vilks skriker högst

I en tid då yttrandefriheten lever under samma hot som de som nyttjar den ligger det nära till hands att vilja utse ambassadörer för det fria ordet. För att rädda situationen är man beredd att uppmuntra i princip vem som helst som trakasseras för sina åsikter, och det har kommit till en punkt där det snarare handlar om att statuera exempel än att diskutera vad det är som egentligen som sägs.

En av de som på senare år främst har utnyttjat sin rätt att säga och göra hutlöst enfaldiga saker är konstnären Lars Vilks, som sedan några år tillbaka lever under dödshot efter att ha avbildat profeten Muhammed i form av en rondellhund. Det var ett banalt och till synes oskyldigt konstverk, mer dumt än något annat, men det räckte för att ett fåtal islamister skulle utfärda en provisorisk fatwa.

Och oj, vad Lars Vilks blev till sig! Som en obstinat skolpojke klampade han omkring i pressen och fnissade när han strödde salt i såren hos de fåtal muslimer som faktiskt orkade bry sig. Han verkade inte kunna få nog av att poängtera hur BAROCK kritiken var. Att provokation i sig inte haft något egenvärde sedan långt innan Marcel Duchamp verkade han inte reflektera över alls.

Men problemet med rondellhunden är att den, snarare än att vara en symbol för det fria ordet, är ett underbart exempel på imperialistiskt översitteri. Likhetstecknet mellan muslimer och religiösa fundamentalister har gjort det rumsrent att använda yttrandefriheten som en slags trojansk häst för att attackera en hel folkgrupp, oavsett om påhoppet är det minsta relevant.

Att radikal islamism är ett problem gör det inte mer konstruktivt att kittla den sovande draken genom fåniga provokationer. Det skapar bara ytterligare klyftor mellan muslimer och väst, vilket i dagsläget är det allra sista som behövs.

Naturligtvis måste vi värna om Lars Vilks rätt att vara en idiot, men vi måste också diskutera problemet med att konstnärer och andra offentliga personer tar sig friheten att sparka neråt och attackera en grupp som större delen av västvärlden redan ser som paria. Intolerans, oavsett skepnad och vare sig den kommer från Karachi eller Kullaberg, är ett fenomen som vi inte får acceptera.

Åttonde mars

Vill man kunna ta till sig så mycket kultur som möjligt så får man ha lite överseende. Man får ha lite överseende med textrader som Vamos a la playa, todos con sombrero - för synthslingornas skull, man får ha lite överseende med dåliga skådisar för det vackra fotots skull, och man får ha lite överseende med pålagda sitcomskratt - för humorns skull. Men mest överseende får man ha med kvinnobilderna.

Det skulle bli så otroligt ont om saker att lyssna till och se på annars. Så man får ha lite överseende. Med att Proust omskriver sex till att "äga en kvinna", med fransk 60-talsfilms mystifierade lolitakvinnor, med Brideshead Revisiteds totala romantiserande av mannen, med låtar om kvinnor med blommigt hår, med... nästan allt. Om det inte tydligt bär rubriken Feministiskt.

Det går här att ta till det vardagsfilosofiskt grundläggande resonemanget om skillnaden på fel och klandervärt. Platta och förtryckande kvinnoporträtt är i grunden fel - men eftersom att författarna, regissörerna och konstnärerna kommer från en annan tid eller annan plats så går det inte att klandra dem. De visste ju inte bättre, stackarna. Man får ha lite överseende.

Överseende präglar också debatten om det manliga geniet. Att Polanski våldtog ett barn har vissa lite mer överseende än vanligt med eftersom att han är en s k stor konstnär. Kanske kan han inte klandras, stackarn, han genomlider ju sådana våndor i sitt skapande.

Igår var det internationella kvinnodagen. Visst demonstrerades det en del, visst visades en del statistik på hur jämställdhetsläget i världen egentligen ser ut. Men mest gullades det. Pappor som tar ut föräldraledighet, starka kvinnor i regeringen, gamla feminister, gamla lagändringar, kvinnliga artister, alla skulle hyllas. Kom på mig själv med att naivt fånle mot den Anders Borg som i teverutan än en gång förkunnade att han kallar sig feminist. Anders, man får ha lite överseende med att du är moderat, du är ju trots allt feminist. I nuläget känns västvärldens tolkning av internationella kvinnodagen mest som en anledning att dunka ryggar. Heja oss.

Feminismen är inte ett hett ämne i denna självgoda ände av jordklotet. Vi diskuterar miljö, upphovsrätt och annat relevant. Kanske är det här som 8:e mars kommer in i bilden. Inte som en enda dag fylld av hyllningar till vad som jämställt är, för så bör alla dagar se ut. Utan som en enda totalt ballongfri dag med fokus enbart på de tidigare och nu existerande klyftorna mellan könen. I kulturen, i samhället, i tanken. En dag till bredden fylld av granskningar, klagomål, gnäll och... klander.

En dag helt utan överseende.