Är det något samtalsämne som får mig att väja för gymnasiebekanta på stan, så är det just stan i sig. Stockholm alltså. Ändå så upprepar jag själv de klagofraser som jag egentligen avskyr. Stockholm är ytligt. Klubbarna är dåliga. Folk är för hippa. Det finns ingen mångfald. Alla känner alla. Det är dåligt. OCH MAN FÅR JU BARA ÅNGEST AV ATT TRAMPA OMKRING HÄR OCH LÅTA DAGARNA RINNA FÖRBI, FÅR MAN INTE DET VA? Jävla skitstad.
Hör jag min mest nasala innerstadsdialekt klämma fram. Sedan återfår jag mina sinnen och går hem och kräks lite symboliskt över en Hope-skjorta. Straff, bot och lindring.
En av dessa floskler som jag verkligen trodde på in i det längsta, var att det hela hade varit bättre om man kom ifrån en småstad. För då hade man kunnat flytta hit och finna Stockholm nytt och vackert. Jag hade haft ett inspirerande jobb och 900 vänner på facebook. Utöver det hade även kunnat tillgodoräkna mig en välartad pojkvän, ett fungerande bredband och så hade jag alltid blivit lagom full. Om jag bara vore från Sölvesborg. Om jag bara hade sluppit springa in i dagisvänner på ica. Då jävlar. Flytta från Stockholm om det nu är så illa? Va? Går det?
Nåväl. Lämnar in den symboliska skjortan på kemtvätt, lugnar ner mig lite, och lyssnar på min favoritlåt på temat Småstad. Den heter Small Town och är det första spåret på Songs for Drella- skivan som Lou Reed och John Cale gjorde när Andy Warhol hade dött. Bittrare än de mest inbitna Stockholmarna svalde de sitt groll från Velvet Underground-tiden för att hylla sin gamle vän och mentor. Jag tycker att det är så... rörande. Och resultatet blev fint. Reed var en äkta New Yorker, Andy var ursprungligen från det relativt lilla Pittsburgh. Small Town handlar om småstadsfrustration. Såhär slutar låten: "There's only one good use for a small town: You hate it, and you know you have to leave". Precis vad jag menade! Know you have to leave. Hade jag varit från en mindre stad hade jag förmodligen varit Andy Warhol vid det här laget.
Eh. Glömde. Jag hade ju slutat att förbittra mig över Stockholm.
Kolla på youtube för autentisk gubbighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Inget, jag säger inget, kommer någonsin att få mig att överge illusionen om hur mycket bättre och mer uppskattad jag hade varit som människa om jag ändå bara hade varit från Sölvesborg. Inte ens Lou Reed.
hehehehe!! *i'm so lucky*
Ps. Associerar människor i Manchester först och främst "Stockholm" med "Stockholm Monsters"? Det vore väldigt roligt om så vore.
Men eller hur jag vet jag vet!!!! Dagens lokaltidningsbesvikelse: Stockholm hindrade oss från att bli Andy Warhol. Har överhuvudtaget saknat den där fuckingjävlakukÅmål-känslan under min uppväxt - det är liksom... ja, Stockholm är ytligt, klubbarna är dåliga och folket är för hippt, men man har ändå en och annan kompis och man har sitt jazzhak att gå till. Det är inte den där småstadsgrejen (självupplevt!! självupplevt!!) när man står och diskuterar vart man ska luncha och en bit in i samtalet inser att de två fik på agendan inte är de två bästa, utan de två enda.
Åh, CHARMEN ändå! Sölvesborg. Men det är å andra sidan varför jag tänker flytta till USA, äta fett mycket jordnötsmörsbaserat godis och ba "In Sweden we call it a kick" i ett halvår. Är det någon sorts biologisk drift, att söka sig till sammanhang man egentligen är lite missanpassad till för att vända sina jobbiga sidor till gulliga, kulturellt förankrade quirks, eller är det bara en företeelse som förekommer bland folk som är missnöjda med livet? Värt att undersökas.
Fast det är nog fan värre att växa upp i Stockholm, flytta ned till en mindre universitetsort, bli kvar där i tre år och ständigt påminnas om hur mycket mindre det är här än hemma. Å andra sidan är kraven vid nästa flytt inte lika höga. Det behöver liksom inte bli London direkt. T o m Götlabörj kan ju faktiskt funka som en mellanstation eller nåt.
Rebecka: när du kommer upp i min ålder.....
Adam: om det ändå så vore! Fast vad trött man måste vara på Factory-referenser om man bor i manch. Guardian behandlar iallafall hemstadens forna musikscen med en viss sarkasm.
Hanna: Just det där sista är typ anledningen till att jag absolut inte vill bo utomlands en längre tid. Exotiseringen alltså! Brrr.....
Filip: universitetsort, jag beklagar...
P: Jag håller med dig. Min poäng var - förutom att jag gillar Lou reed - att det är ett helt platt och ganska löjligt resonemang. Och lite nedlåtande. Men vanligt! Har du läst 'Människor helt utan betydelse' förresten? Mycket fungerande stockholmsskildring, om du skulle glömma bort hur stan är nu när du är i en annan.
Skicka en kommentar