Imagination: Body Talk (1981)

Jag har tänkt en del på vad Martin skrev om ändrade musikideal här nedan. Minns den skambeblandade njutning med vilken jag i femtonårsåldern tog mig an Prefab Sprouts monumentala Goodbye Lucille #1. Det var inte faktumet att Paddy McAloon ropade You're not the first, though it hurts i mitt öra, utan den välputsade produktionen som gjorde mig generad. Och frälst! Kärleken till den sorts ljudbild som ofta benämns som slick ledde mig sedemera till band som Scritti Politti och Orchestral Manoeuvres in the Dark. Jag vande mig vid att popmusik inte nödvändigtvis var synonymt med skrammel, och slutade skämmas. Men fortfarande kan jag återfå den där känslan när jag lyssnar på riktigt polerad discosoul från åren runt 1980. Som Imaginations Body Talk. Vilken skiva! Falsettsång, housepiano och distinkta intron som för tankarna till senare tiders långsamdisco. Eller för att citera en entusiastisk bloggare: "These guys put the fierce in fierceness".

Imagination: Body Talk