Det årtionde som just passerat det man för tillfället befinner sig i brukar allmänt anses som det sämsta någonsin, inte minst ur musikalisk synvinkel. Under 00-talet var det därför ingen som pratade högt om 90-talet. Människor rodnade så fort grunge, britpop eller triphop kom på tal. Tricky? Nej, aldrig hört talas om.
Det årtionde som ligger två decennier bak i tiden däremot, upplever alltid ofrånkomligen en renässans. Jag minns hur man skämdes för allt som kunde förknippas med 80-talet där mot slutet av 90-talet och i början av 00-talet. Sedan hände någonting och helt plötsligt kom man på sig själv att initierat och med någonting som nästan kan liknas vid stolthet sitta och diskutera vilken låt med Spandau Ballet som egentligen är den mest genialiska. Pet Shop Boys blev hux flux ett av ens favoritband.
Trots detta finns det vissa saker som det tar tid att vänja sig vid: att Roxy Music anno 198-vadsomhelst är Dålig Musik har man känt så djupt att det nästan upplevdes som obehagligt att inse att Avalon faktiskt är lika bra som någonting de gjorde tio år tidigare. Det var heller inte länge sen jag fattade att a-ha var mer än Take On Me. Och så vidare.
Samma sak med Culture Club. Hade min lokala vinylhandlare inte sålt Colour by Numbers för ynka tjugolappen hade jag förmodligen fortfarande varit ovetande om föreliggande låts briljans. Jag älskar ju disco och jag älskar 80-talsmusikbögar (Boy George är alldeles säkert min favorit inom den kategorin, undantaget Morrissey, Arthur Russell, Neil Tennant och samtliga houseartister - men ja, helt klart före Michael Stipe, förmodligen också före George Michael) så jag hade verkligen inte velat gå miste om den här pärlan.
Nu är 00-talet över och det borde med trendernas osvikliga logik innebära att vi inte har mycket mer än slitna jeans att se fram emot kommande tiden. 80-talet kommer återigen att bli pinsamt och läggas längst ner i flyttkartongerna (dem man aldrig packar upp, ni vet). Därför ser jag detta som något av sista chansen. Gilla det nu, för snart kommer ni låtsas om att ni inte känner till den här musikens existens.
Culture Club - Miss Me Blind
10 kommentarer:
Förutom inom hiphop då, där vurmen för 90-talet är absolut (inkluderat mig själv). Där tror en, på fullaste allvar, att ett nytt album av en modern artist är riktigt bra först när det är en karbonkopia av Illmatic samt att DJ Premier, egentligen, är världens bäste producent, när han vill. Det är ju helt cp när en tänker efter och därtill helt unikt för sin genre. Varför är det så, lektor Janzon?
Brilliant skiva. Och förvånansvärt jämn (bortsett från den något malplacerade "Man-shake", som väl mest är jobbig). Är nog mest förtjust i "Changing Every Day". Den lyckas låta som Culture Club, The Pale Fountains och The Style Council samtidigt.
ward:
Ja, det är en befogad undran. En gissning är att hiphopens relativt unga ålder (jämfört med popens) bidrar till att trendcyklerna blir kortare. Redan efter några år blir man nostalgisk över något i hiphopvärlden därför att det relativt sett var längre sen den perioden inträffade i genrens historia.
Detta är dock en ren och skär gissning, som sagt.
adam:
Ja, verkligen! Jag ångrar lite att jag inte lyfte fram albumet i allmänhet, nu kanske någon tror att Miss Me Blind står högt över de andra låtarna och så är det givetvis inte. De flesta låtarna håller hög kvalitet och det är inte alls förvånande om man har olika favoriter från skivan.
Oj, då jag de senaste dagarna har grävt ner mig i gamla New Romantic-verk, känns detta så ungt och fullt av attityd.
Jag undrar ofta hur framtiden ser ut för 80-talet. Kommer det någonsin komma ett annat decennium så apart från verkligheten? Antagligen inte. Och det grämer mig enormt. Återvänder till vinylbacken.
Ja, tur att vi i alla fall har ett 80-tal att vända oss till, om nu inga fler kommer. En guldgruva för oss eskapister.
New Romantic är förstås underskattat, för övrigt.
Jag tror att det kommer ett inlägg om en China Crisis-video snart. Sitter framför youtube och drömmer mig bort...
Men Martin, för att du skall kunna hänga med i trenderna så måste du nu erkänna den verkliga storheten hos Loveless, Happy Mondays och Primal Scream...
Dock har ju det tidiga 90-talet varit på tapeten i flera år (A New Chance är ju bara en ny Pills n' Thrills and Bellyaches eller Screamadelica) så det mest logiska borde kanske vara en renässans för pojkband. En - rättfärdig - uppvärdering av brittpopen ser jag däremot som osannolik då den hängde med långt in på 00-talet (Damon Albarn håller ju fortfarande på med sitt tecknade band).
Om 90-talsrenässansen kommer fokusera på banden du nämner i första stycker tänker jag inte klaga, bara vi klarar oss från grungen ett tag till...
Screamadelica har nog aldrig varit så bra som senaste gången jag lyssnade på den, så kanske är jag på gång!
Ja, den dag grungen gör comeback blir den dag man kommer säga "det var bättre förr på min tid, 00-talet då, vi lyssnade på syntiga livsbejakande popfyrverkerier istället för det här skränet".
Fast även grungen överlevde ju som sk "alternative rock" (jag tänker på band som Papa Roach och Alien Ant Farm) in på 00-talet så vi kanske slipper det. Vi får hoppas iaf...
Hey, don't knock Nirvana! It's sex with someone I love.
Skicka en kommentar