I en tid då yttrandefriheten lever under samma hot som de som nyttjar den ligger det nära till hands att vilja utse ambassadörer för det fria ordet. För att rädda situationen är man beredd att uppmuntra i princip vem som helst som trakasseras för sina åsikter, och det har kommit till en punkt där det snarare handlar om att statuera exempel än att diskutera vad det är som egentligen som sägs.
En av de som på senare år främst har utnyttjat sin rätt att säga och göra hutlöst enfaldiga saker är konstnären Lars Vilks, som sedan några år tillbaka lever under dödshot efter att ha avbildat profeten Muhammed i form av en rondellhund. Det var ett banalt och till synes oskyldigt konstverk, mer dumt än något annat, men det räckte för att ett fåtal islamister skulle utfärda en provisorisk fatwa.
Och oj, vad Lars Vilks blev till sig! Som en obstinat skolpojke klampade han omkring i pressen och fnissade när han strödde salt i såren hos de fåtal muslimer som faktiskt orkade bry sig. Han verkade inte kunna få nog av att poängtera hur BAROCK kritiken var. Att provokation i sig inte haft något egenvärde sedan långt innan Marcel Duchamp verkade han inte reflektera över alls.
Men problemet med rondellhunden är att den, snarare än att vara en symbol för det fria ordet, är ett underbart exempel på imperialistiskt översitteri. Likhetstecknet mellan muslimer och religiösa fundamentalister har gjort det rumsrent att använda yttrandefriheten som en slags trojansk häst för att attackera en hel folkgrupp, oavsett om påhoppet är det minsta relevant.
Att radikal islamism är ett problem gör det inte mer konstruktivt att kittla den sovande draken genom fåniga provokationer. Det skapar bara ytterligare klyftor mellan muslimer och väst, vilket i dagsläget är det allra sista som behövs.
Naturligtvis måste vi värna om Lars Vilks rätt att vara en idiot, men vi måste också diskutera problemet med att konstnärer och andra offentliga personer tar sig friheten att sparka neråt och attackera en grupp som större delen av västvärlden redan ser som paria. Intolerans, oavsett skepnad och vare sig den kommer från Karachi eller Kullaberg, är ett fenomen som vi inte får acceptera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Problemet ligger väl i att man idag kan skämta, kristisera och satirisera alla andra religoner utan att någon egentligen bryr sig. Varför denna vilja av svenskarna att enbart försvara och rättfärdiga islam och dess utövare?
Och sen kan man ju fråga vart majoriteten av muslimerna, dom som inte är islamister, är någonstans och varför dem inte kritiserar dem som vill och försöker döda en svensk nobody för antikonst.
Vi måste kunna behandla islam på samma sätt som vi behandlar kristendom. Då dessa i grund och botten inte handlar om etnicitet, utan tron på tomtar och troll.
Du har absolut en poäng i att Lars Vilks (obs, INTE media) har ett ansvar för att ta konsekvenserna av sin konst. Detta ansvar sträcker sig dock bara till att bemöta kritiken och diskutera sin hund med dem som känner sig sårade och påhoppade, inte till att acceptera mordhot. Framför allt kan inte samhället göra det.
Lars Vilks må vara en enfaldig konservativ, men även om provokationen inte har ett egenvärde i kraft av sig själv så har den ett väldigt stort värde i och med att den kastar ljus på den lilla men tyvärr ganska inflytelserika gruppen tokstollar som tycker att mord är den bästa medicinen när någon gör satir av religion.
Dessutom kan man ställa sig frågan om en blyertsteckning av en rondellhund verkligen är samma sak som att sparka på alla muslimer. Själv skulle jag säga att det bara är en, om än löjlig, kritik mot extremismen.
Läs förresten gärna mitt inlägg på samma ämne!
Dorian:
En muslim som inte är islamist: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/varfor-kranka-vanliga-muslimer_4408129.se
Kommentaren om tron på tomtar och troll, är inte den lite väl simpel? Tanken att religion handlar om makt , etnicitet och identitet tänker jag är grundläggande för att man ska kunna föra en diskussion. Det går inte att dumförklara alla religionsutövare. Nåja, du menade kanske inte så.
Pontus:
"så har den ett väldigt stort värde i och med att den kastar ljus på den lilla men tyvärr ganska inflytelserika gruppen tokstollar som tycker att mord är den bästa medicinen när någon gör satir av religion",
är det inte precis det som är problemet? att för mycket ljus kastas på den lilla extrema gruppen, vilket i sin tur drabbar muslimer i stort, eftersom att bilden av deras religion blir så extremifierad.
Som apolitisk vilde tycker jag nog mest att den här "Jihad Jane" verkar vara en ganska fascinerande person. I grund och botten rör det sig självklart om ett tragiskt livsöde, men att en sådan vilsen själ går från att tala med sina persiska inomhuskatter på fyllan och fuskar med några falska checkar till att bli en internationellt efterlyst terrorist är ju ganska intressant.
God infallsvinkel, Ahlen.
Mmmmhmmm! Eller hur. Tänkte länka Pekguls text men det hade någon redan gjort. What she said, i alla fall.
Jo, det är självklart ett jätteproblem att den allmänna tendensen i media, och samhället i stort, är att ge röst åt galningar och extremister på bekostnad av vanliga människor. Vad det än handlar om, även om muslimer som grupp kanske är en av de mest förfördelade och påhoppade. Samtidigt tycker jag att exempelvis DN skötte sitt uppdrag väl genom att ägna ett helt uppslag i torsdagens tidning åt en intervju med ledaren för någon församling i Malmö.
Sedan kan man i det här fallet inte skuldbelägga media för att de kastar ljus på en extrem grupp, det är ju de facto en stor nyhet att någon riskerar att bli mördad för sin konst, eller vad man nu vill kalla det. Det finns egentligen bara en sak att ta hänsyn till när man tar ett publiceringsbeslut, och det är huruvida något har allmänintresse eller inte, frågan om bilders och nyheters risk att väcka anstöt är ju inget som ska spela in.
Dorians kommentar och blogginlägg är strålande, förklarar saker och ting på ett mer seriöst och mindre raljerande sätt än ditt inlägg, som med sitt typiska prat om imperialism hit och dit förlorar all sin trovärdighet i mina ögon.
Sen får jag dåliga vibbar av meningen i slutet, där du skriver att man inte ska väcka draken som sover och undvika att diskutera problemen som finns emellan västvärlden och islam. För att vara sådär jobbigt påflugen: Är det bättre att hålla käften och låtsas att allt är bra, när det faktiskt inte är det?
Jag kan absolut inte hålla med om att det här bara skulle vara provokation för sakens skull, som så mycket annan samtida konst (NUG är väl det främsta exemplet på provokation för sakens skull). Faktum är att hela det här snacket om gränsöverskridande och utmanande och normbrytande konst, som du säger varit på utdöende i hundra år, inte alls är det.
Tvärtom är det just den typen av kultur överlag som anses vara någonting att ha. Om hur detta återspeglas i recensioner och artiklar om konst/kultur i allmänhet kan man läsa på Negativism-kritik.
Bra text.
Detta tyckte jag var rätt bra också i ämnet (söndagens godmorgon världen):
http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=2256454
Skicka en kommentar