Hefner, Britain's Largest Small Band (1997-2002)

Hello Kitten,
I don't miss sex, it's just the feeling of skin against against skin that I want.
På frågan underskattat så svarar jag Hefner.

Kvar i det sena nittiotal/tidiga nollnolltal som accepterade och omfamnade gitarrer, diskbänksrealism, naken sång och överklasshat, blev Londonbandet som är just allt detta. Utan bongotrummor, synthar, beats och kostymbyxor står de fyra albumen tillsammans med en handfull EP:s och samlingar, handfallna på en gata i östra London. Det duggregnar.

Hefner bildades 1992 av Darren Hayman och Anthony Harding som likt så många andra brittiska musikaliska själar möttes på en konstskola. Efter ett antal medlemsbyten och en period då Hefner var Haymans enmansprojekt antog bandet en någorlunda slutgiltlig form och släppte 1998 debutalbumet Breaking Gods Heart. Därefter följde några mycket produktiva år, innan de år 2002 lade av. Den ständige frontfiguren Darren Hayman, Hefners hjärna och kropp, gjorde ett album med The French som utforskade det mer elektroniska sound som det sista Hefneralbumet antydde. Sedan dess har han turnerat flitigt under eget namn, och även släppt nytt material. Men det är Hefner vi ska prata om nu. Det Hefner som inte blickade mot framtiden utan grävde där det stod.

Musikaliskt är Hefner ett bra men ganska konventionellt indiepoprockband, med smått replokalsdoftande låtar som ofta börjar lugnt för att sedan bryta ut i gitarrefränger som repeteras, intensivare och intensivare. Haymans röst är tunn och gnällig och hade mycket väl kunnat vara påfrestande att lyssna till. Men meningarna, de fantastiska fraser som den sjunger inte bara räddar rösten– de kompletterar den perfekt. Darren Haymans röst är den ultimata framföraren av hans texter, och det är texterna som är den stora behållningen med Hefner.

Hefners låtar handlar om vardagen, livet, ungdomen och modernt banala problem på ett sätt som enligt mig saknar musikaliskt motstycke. Om man vill finna motsvarigheter måste man söka bland filmer och teveserier, för det finns ingen musik som kan låta lika realistisk som Hefners och fortfarande vara bra. Hefner handlar om kärlek och vardag, kärlek och politik, kärlek och staden, kärlek och alkohol, kärlek och cigarretter. Rollerna i låtarna spelas av berusade och bakfulla Londonbor som röker i sängen, bygger upp romantik och tar död på den i samma mening, och pendlar mellan uppgivenheten, hoppfullheten och East End. Förmodligen i lätt smutsigt hår och ljusblå jeans. Det rimmar, och det är egentligen ganska simpelt. Men skoningslöst.

Tillåt mig exemplifiera:

Från Hymn for the alcohol (The Fidelity Wars, 1999)
Don’t start me on the rum, just because it makes me numb / Start me on the whiskey, I know whiskey is his drink / You never drank it with me, but now you drink it with him / I’m not good enough for whiskey, not good enough for you.
Let’s start drinking wine, we used to all the time / It used to go to our heads but then you went to his bed / If the wine stains you lips red, then tonight you might forget / You might not go home to him, you might stay here with me. It is just wishful thinking that all this hard drinking might lure you back to my ramshackle stable.

Från Painting and Kissing (We Love The City, 2000)
I'm in love with Linda / I think she understands me / She's down in the dumps, she lives on Holloway Road / I met her in the Wig and Gown / We couldn't talk with the music so loud, but I could tell she was intrigued / She took me down to her basement / she showed me all of her paintings, she sure couldn't paint, but she could kiss, oh yes /.../ The first time that she came to my house, she bought Chardonnay / now I buy Chardonnay, almost every day /.../ On March the 23rd she said something so absurd/ She said 'You love to be in love, but you're never really in love'/ Every single day, I get down and pray, that she'll change her mind.

Från We Love the City (We Love the city, 2000)
This is London, not Antartica, so why don't the tubes run all night? / You are my Girlfriend, not Molly Ringwald, so why won't you stay here tonight? / This is sixth form poetry not Keats or Yeats, and now we find the part that we both hate.

Från We were meant to be (The Fidelity Wars, 1999)
I thought you said that you'd phone me this weekend / Cause at the weekend the phone calls are cheaper /You left a note but I did not read it, I threw it away.
I took a tube to the west end of London / To see a friend who I'd almost forgotten / He gave me hope that I still hadn't lost you, I threw it away.

Från Love will destroy us in the end (Breaking God's Heart, 1998)
It’s the children that I feel for, yes the children make me feel more / More than the liqour, more than the art, more than the Beach Boys records / It’s the drink that gives us heartache / It’s the charity we won’t take / We feel so empty and our late twenties should be better times / It’s the love and the truth and the hope and the faith / That will destroy us in the end / It’s the look in the eyes of those one night stands that gives us the will to pretend / It’s the feeling of fucking the people that we’re loving that spurs us onto endless sleepless nights / And love will destroy us in the end.

Och (liksom det inledande citatet) från Hello Kitten (Boxing Hefner, 2000)
The photos are taken / What the photos are like?/ They look dull, they look crap when placed in real life.
Hefnerlåtar är korta noveller om livet. Om dig och om mig, inte som vi vill vara, utan som vi verkligen är. Det smärtar lite att inse att det är patetiskt och att det är en själv. Men det behövs. Och det är självklart inte alltid grått. När solen väl bryter igenom molnen på den där Londongatan, ack vad den då värmer.

Underskattat: The Triffids

Förra lördagen upptäckte jag att jag var i Stockholm och passade därför på att besöka mina bloggvänner, som kvällen till ära hade en sammankomst på temat "underskattat". Detta innebar självfallet att vi lyssnade på Jonathan Richman och pratade om zigenare, men det förde också med sig att jag började fundera över fler underskattade fenomen. Det första som slog mig var bandet The Triffids. Det andra som slog mig var att jag kunde starta en liten artikelserie här på Lost Weekend om underskattade kulturella utövare och verk.

Triffids var ett australiensiskt rockband för popmänniskor, aktiva mellan 1978 och 1989. De spelade in fem studioalbum, alla under 80-talet, och turnerade även en hel del i Europa. Musiken kan för någon definition kallas alternativ, men spänner över ett brett musikaliskt spektrum, med utrymme för många känslolägen. Indiegospel (Bury Me Deep in Love, Save What You Can) och ångestfylld rock (Hell of a Summer, Lonely Stretch) samsas i bandets diskografi med vackra ballader (Tender is the Night, Goodbye Little Boy) och rena knasigheter (Bottle of Love). Frontfiguren David McCombs röst används på ett ambitiöst, storslaget och nästan episkt vis - ett sätt att sjunga som är typiskt för många 80-talsband. Triffids siktar hela tiden på de stora känslorna, de vågar mena allvar. Det är alltid poetiskt, alltid romantiskt. Aldrig på skämt. Vad är det för idé att försöka över huvud taget om man inte satsar helhjärtat, utan brasklappar? Pretentioner är, faktiskt, oftast av godo.

Är då verkligen Triffids underskattade? Nationalencyklopedin definierar "underskatta" som "bedöma som oviktigare eller sämre än vad som faktiskt är fallet", men bandet har ansetts både viktigt och bra: Wide Open Road är med på flera listor över världens bästa låtar - eller åtminstone Australiens bästa låtar - och självaste NME förutsåg i början av 1985 att året skulle bli "The Year of The Triffids", för att ge ett par exempel på uppskattning de fått. Det är därför dags för mig att ge några anledningar till att jag trots detta håller fast vid min ståndpunkt att de i sanning är underskattade.

Jag upptäckte så kallad indiemusik i sena tonåren och min kärlek till musiken guidade mig genom det stora virrvarr av band och scener som fanns att upptäcka. The Smiths, Buzzcocks, Belle and Sebastian, Pixies och Sonic Youth var jag snart nära bekant med, begrepp som Sarah, C86, Elephant 6 och shoegaze fylldes snart med mening. Det blev mer och mer obskyrt. Pere Ubu blev dina granndöttrars okända tweeprojekt. Ändå skulle det dröja flera år innan jag fick upp ögonen för Australiens näst bästa band genom tiderna. Jag hade inte ens hört talas om Triffids förrän David Djuphammar omnämnde dem i ett blogginlägg. Ska det krävas en cynisk wigger för att man ska få kännedom om ett fantastiskt, alternativt rockband? Nej, det ska det inte.

En av mina goda vänner bodde i Australien i höstas och när jag lyriskt meddelande honom att Hometown Farewell Kiss är världens bästa låt så svarade han att folk där borta inte ens visste vilka Triffids var. Det sägs ju att det är svårt att bli profet i sin hemstad, men detta är ju bara löjligt. Underskattade? Alldeles uppenbarligen.

Triffids gillas mer av kritiker och musiknördar än av den breda publiken, men återfinns ändå väldigt sällan på bästalistor, möjligen då med undantag för nämnda Wide Open Road som ibland får finnas med. Tror ni bandet har något album med på Rolling Stones lista över historiens 500 bästa album? Nej, självklart inte, där finns ju bara Chuck Berry-album. Finns de representerade på Pitchforks lista över 80-talets 100 bästa album, då? Nej, nej. På Rate Your Music återfinns det högst placerade Triffidsalbumet, mästerverket Born Sandy Devotional, på plats 1883 över användarnas genom tiderna-topp.

När jag tänker på verkligt stora, fantastiska kvalitetsband från 80-talet tänker jag på The Go-Betweens, Prefab Sprout, The Smiths, Pet Shop Boys, Pixies, Sonic Youth och The Triffids.

De sistnämnda kommer fortsätta att vara underskattade fram till den dagen det pratas lika mycket om David McComb som om Morrissey.


Hur börja med Triffids?

Calenture och Born Sandy Devotional är de två verkligt stora Triffidsskivorna, även om övriga album också håller hög klass. Är tröskeln att komma sig för att lyssna på två album för hög så kommer här några få, oumbärliga låttips:

Wide Open Road - Frihetens pris är ensamhet. En av 80-talets allra bästa låtar.

Hometown Farewell Kiss - Känslomässigt storslaget. Gråt Martin, gråt!

Estuary Bed - Poesi. Så otroligt vackert om längtan efter de lyckliga, vackra stunder som tyvärr är alldeles, alldeles för flyktiga.

Save What You Can - Jag älskar att de vågar det här. Stor, större, Save What You Can.

Hell of a Summer - Har man problem med bandets ofta grandiosa uttryck kan man med fördel vända sig till första albumet.