Lars Vilks skriker högst

I en tid då yttrandefriheten lever under samma hot som de som nyttjar den ligger det nära till hands att vilja utse ambassadörer för det fria ordet. För att rädda situationen är man beredd att uppmuntra i princip vem som helst som trakasseras för sina åsikter, och det har kommit till en punkt där det snarare handlar om att statuera exempel än att diskutera vad det är som egentligen som sägs.

En av de som på senare år främst har utnyttjat sin rätt att säga och göra hutlöst enfaldiga saker är konstnären Lars Vilks, som sedan några år tillbaka lever under dödshot efter att ha avbildat profeten Muhammed i form av en rondellhund. Det var ett banalt och till synes oskyldigt konstverk, mer dumt än något annat, men det räckte för att ett fåtal islamister skulle utfärda en provisorisk fatwa.

Och oj, vad Lars Vilks blev till sig! Som en obstinat skolpojke klampade han omkring i pressen och fnissade när han strödde salt i såren hos de fåtal muslimer som faktiskt orkade bry sig. Han verkade inte kunna få nog av att poängtera hur BAROCK kritiken var. Att provokation i sig inte haft något egenvärde sedan långt innan Marcel Duchamp verkade han inte reflektera över alls.

Men problemet med rondellhunden är att den, snarare än att vara en symbol för det fria ordet, är ett underbart exempel på imperialistiskt översitteri. Likhetstecknet mellan muslimer och religiösa fundamentalister har gjort det rumsrent att använda yttrandefriheten som en slags trojansk häst för att attackera en hel folkgrupp, oavsett om påhoppet är det minsta relevant.

Att radikal islamism är ett problem gör det inte mer konstruktivt att kittla den sovande draken genom fåniga provokationer. Det skapar bara ytterligare klyftor mellan muslimer och väst, vilket i dagsläget är det allra sista som behövs.

Naturligtvis måste vi värna om Lars Vilks rätt att vara en idiot, men vi måste också diskutera problemet med att konstnärer och andra offentliga personer tar sig friheten att sparka neråt och attackera en grupp som större delen av västvärlden redan ser som paria. Intolerans, oavsett skepnad och vare sig den kommer från Karachi eller Kullaberg, är ett fenomen som vi inte får acceptera.