fredag 12 februari 2010

Underskattat: The Triffids

Förra lördagen upptäckte jag att jag var i Stockholm och passade därför på att besöka mina bloggvänner, som kvällen till ära hade en sammankomst på temat "underskattat". Detta innebar självfallet att vi lyssnade på Jonathan Richman och pratade om zigenare, men det förde också med sig att jag började fundera över fler underskattade fenomen. Det första som slog mig var bandet The Triffids. Det andra som slog mig var att jag kunde starta en liten artikelserie här på Lost Weekend om underskattade kulturella utövare och verk.

Triffids var ett australiensiskt rockband för popmänniskor, aktiva mellan 1978 och 1989. De spelade in fem studioalbum, alla under 80-talet, och turnerade även en hel del i Europa. Musiken kan för någon definition kallas alternativ, men spänner över ett brett musikaliskt spektrum, med utrymme för många känslolägen. Indiegospel (Bury Me Deep in Love, Save What You Can) och ångestfylld rock (Hell of a Summer, Lonely Stretch) samsas i bandets diskografi med vackra ballader (Tender is the Night, Goodbye Little Boy) och rena knasigheter (Bottle of Love). Frontfiguren David McCombs röst används på ett ambitiöst, storslaget och nästan episkt vis - ett sätt att sjunga som är typiskt för många 80-talsband. Triffids siktar hela tiden på de stora känslorna, de vågar mena allvar. Det är alltid poetiskt, alltid romantiskt. Aldrig på skämt. Vad är det för idé att försöka över huvud taget om man inte satsar helhjärtat, utan brasklappar? Pretentioner är, faktiskt, oftast av godo.

Är då verkligen Triffids underskattade? Nationalencyklopedin definierar "underskatta" som "bedöma som oviktigare eller sämre än vad som faktiskt är fallet", men bandet har ansetts både viktigt och bra: Wide Open Road är med på flera listor över världens bästa låtar - eller åtminstone Australiens bästa låtar - och självaste NME förutsåg i början av 1985 att året skulle bli "The Year of The Triffids", för att ge ett par exempel på uppskattning de fått. Det är därför dags för mig att ge några anledningar till att jag trots detta håller fast vid min ståndpunkt att de i sanning är underskattade.

Jag upptäckte så kallad indiemusik i sena tonåren och min kärlek till musiken guidade mig genom det stora virrvarr av band och scener som fanns att upptäcka. The Smiths, Buzzcocks, Belle and Sebastian, Pixies och Sonic Youth var jag snart nära bekant med, begrepp som Sarah, C86, Elephant 6 och shoegaze fylldes snart med mening. Det blev mer och mer obskyrt. Pere Ubu blev dina granndöttrars okända tweeprojekt. Ändå skulle det dröja flera år innan jag fick upp ögonen för Australiens näst bästa band genom tiderna. Jag hade inte ens hört talas om Triffids förrän David Djuphammar omnämnde dem i ett blogginlägg. Ska det krävas en cynisk wigger för att man ska få kännedom om ett fantastiskt, alternativt rockband? Nej, det ska det inte.

En av mina goda vänner bodde i Australien i höstas och när jag lyriskt meddelande honom att Hometown Farewell Kiss är världens bästa låt så svarade han att folk där borta inte ens visste vilka Triffids var. Det sägs ju att det är svårt att bli profet i sin hemstad, men detta är ju bara löjligt. Underskattade? Alldeles uppenbarligen.

Triffids gillas mer av kritiker och musiknördar än av den breda publiken, men återfinns ändå väldigt sällan på bästalistor, möjligen då med undantag för nämnda Wide Open Road som ibland får finnas med. Tror ni bandet har något album med på Rolling Stones lista över historiens 500 bästa album? Nej, självklart inte, där finns ju bara Chuck Berry-album. Finns de representerade på Pitchforks lista över 80-talets 100 bästa album, då? Nej, nej. På Rate Your Music återfinns det högst placerade Triffidsalbumet, mästerverket Born Sandy Devotional, på plats 1883 över användarnas genom tiderna-topp.

När jag tänker på verkligt stora, fantastiska kvalitetsband från 80-talet tänker jag på The Go-Betweens, Prefab Sprout, The Smiths, Pet Shop Boys, Pixies, Sonic Youth och The Triffids.

De sistnämnda kommer fortsätta att vara underskattade fram till den dagen det pratas lika mycket om David McComb som om Morrissey.


Hur börja med Triffids?

Calenture och Born Sandy Devotional är de två verkligt stora Triffidsskivorna, även om övriga album också håller hög klass. Är tröskeln att komma sig för att lyssna på två album för hög så kommer här några få, oumbärliga låttips:

Wide Open Road - Frihetens pris är ensamhet. En av 80-talets allra bästa låtar.

Hometown Farewell Kiss - Känslomässigt storslaget. Gråt Martin, gråt!

Estuary Bed - Poesi. Så otroligt vackert om längtan efter de lyckliga, vackra stunder som tyvärr är alldeles, alldeles för flyktiga.

Save What You Can - Jag älskar att de vågar det här. Stor, större, Save What You Can.

Hell of a Summer - Har man problem med bandets ofta grandiosa uttryck kan man med fördel vända sig till första albumet.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Kan bara att instämma. Triffids gjorde musik som är helt tidlös och det mesta håller idag, inte alls bara av "nostalgiska" orsaker.

D. McCombs solo-album "Love of Will" går inte heller av för hackor. Inte för mycket annat heller.

Martin Janzon sa...

Hans soloalbum har jag inte hört, men det ska det rådas bot på. Synd att det av naturliga skäl inte kan bli några fler.

Jag nämner för övrigt Triffids tretton gånger i inlägget ovan. Kanske kan tyckas irriterande, men det är självklart en medveten strategi för att likt en hypnotisör pränta in bandnamnet i allas hjärnor.

Filip sa...

Oj, vilken härlig bloggserie detta kan bli. Fint skrivet och bra tipsat.

Jag äger endast fyra, fem spår med Triffids - nu tycker jag nog att vi åtminstone får dubbla den dosen.

Anonym sa...

Martin, om det är knorvligt att hitta David McCombs soloalbum, eller något annat Triffids (eller annat jag kan ha i stora högen) så skicka en rad bara.
Så fixar vi en bränning vettu'

Martin Janzon sa...

Filip:
Det hoppas jag att det blir! Tack. Gillar du det du hört borde du ta dig an de två albumen jag omnämner, det är min varma rekommendation.

peterlarson:
Ah, det kanske kan bli aktuellt. Tack för erbjudandet!

N sa...

ÅH!

Martin Janzon sa...

JA!

N sa...

martin, nu vill vi se fler ord från dig, du drunknar snart i mitt och ahlens dravel.