Musikfestivaler - den totala ondskan

Jag minns ögonblicket då jag på allvar började avsky festivaler. Det var en augustinatt 2006. Iklädd fem tröjor, långkalsonger, jeans, vantar, mössa och dubbla sockor låg jag och huttrade i ett rangligt polyestertält på en leråker djupt inne i Emmabodas skogar. Utifrån hördes skrik, skratt, allsång och Slagsmålsklubben. Min pojkvän var försvunnen på området och svarade inte i telefon (vilket kanske inte var så konstigt eftersom vi hatade varandra och gjorde slut två dagar senare), men lyckligtvis var jag för upptagen med att hålla kroppstemperaturen över 30 grader för att bry mig om vare sig honom, kulingen som rev och slet i presenningen eller de apraka träskpunkarna som låg och spydde i mitt förtält.

Vad jag dock hann tänka var att jag slutligen hade mött Satan. Festivaler, oavsett vad klämkäcka kommunpolitiker och nöjesskribenter försöker intala dig, är inte bara helvetet på jorden - de är dessutom ett rent popideologiskt faux pas.

Den moderna musikfestivalen uppfanns ursprungligen av hippies, alla popnördars svurna blodsfiender. Efter den mytomspunna Woodstockfestivalen 1969, då en halv miljon fria själar samlades på en äng i staten New York för att knulla, röka på och bli ett med naturen, har festivalkulten rullat på och för många kommit att representera själva meningen med musiklyssnade. Till och med de annars så hygienska indiepopparna har omfamnat traditionen, trots att de förkastar allt annat som kan associeras med långt hår och hampa.

Inte pop: Roskildefestivalen.

Men faktum är att festivalen är en djupt olycklig missuppfattning av popmusikens själva essens. Liksom all bra konst är pop en eskapistisk önskan om en bättre, mer sofistikerad värld där vare sig skolans populära gäng eller Bajsmannen får sprida sin dåliga karma och sno dina tältpinnar. Att man över huvud taget associerar svett och sex med popmusik beror på att de är effekter av just den sortens primitiva och otyglade känslor vars absoluta renhet man vill åt, inte på att de luktar äckligt.

Att tvinga med en popnörd till en festival är följaktligen lite som att låta en krogrecensent äta på McDonald's. Ursprungsprodukten kanske finns där någonstans, men den är förvriden, illa förpackad och fundamentalt själsberövad. E-nummer, bajamajor och gredosberusade fjortonåringar har gjort den till något som inte har det minsta att göra med det du förälskade dig i från början.

Pop: Un dimanche après-midi à l'Île de la Grande Jatte av Seurat.

Det är av ovanstående anledningar som jag grämer mig något så ofantligt över sommarens svenska festivalbokningar. Pavement till Way Out West var illa nog, men nu har dessutom Nick Lowe - min favoritartist - blivit klar för Peace & Love. Jag antar att jag inte har något annat val än att bita ihop, köpa på mig ett lager desinfektionsmedel och pallra mig till Borlänge i juni. Att en så raffinerad artist som Nick Lowe ens ska behöva sammankopplas med annat än vitt vin och sammet är nästan ett hån, men det är inte mycket att göra åt saken.

Ser ni mig på området får ni gärna komma fram och hälsa. Jag är den enda icke-syntaren med gasmask.