Franska barn som sjunger

Konceptet "sjungande franska barn" skulle mycket väl kunna ses som den musikaliska motsvarigheten till bildkonstens gråtande barn. Lättsamt känslosam kitsch som appellerar till mottagarens blödighet. Men, trots att jag aldrig har känt mig lockad av att ha tavlor modell hötorgskonst på väggen, tilltalas jag i viss mån av låtar av samma kvalitet. Så, voila, direkt från den franska hit-himlen till er, här är mina bästa sjungande franska barn:

1. Stella: Pourqoui pas moi? (1963)
Stella Zelcer räknas ofta till Ye-ye-scenen, den franska motsvarighet till girlgroupen där unga tjejer sjöng banala låtar om kärlek till jazziga toner. Men Stella tyckte att det hela var ganska fånigt. Huruvida det är en efterhandskonstruktion eller ej kan diskuteras, men det sägs att den då trettonåriga Stella och hennes farbror tyckte att den explosion av fransk pop som skedde på sextiotalet var ganska blek i förhållande till de amerikanska förlagorna. De spelade in den ironiska ye-ye-låten Pourquoi pas moi.

Moi, je trouve que j'ai tout pour faire une idole
De mes chansons j'écris musique et paroles
/..../
J'ai tout pour plaire, je chante comme une casserole
J'ai quatorze ans, je vais encore à l'école
/.../
Si je pouvais séduire quelques journalistes
En quelques s'maines, je deviendrais une artiste
=
Jag tror att jag har allt för att bli en idol
Jag skriver musik och text till mina låtar
/.../
Jag har allt för att behaga, jag sjunger falskt
Jag är fjorton, jag går fortfarande i skolan
/.../
Om jag kunde förföra några journalister
Skulle jag bli en artist inom några veckor

Och så vidare.
Det blev en hit.
2. Vanessa Paradis: Joe Le Taxi (1985)
Vanessa Paradis har jobbat med Lenny Kravitz. Hon har gjort en cover på Lou Reeds Walk on the wild side. Hon har varit modell för Chanel och Miu Miu. Hon har spelat i filmer med franska giganter som Jeanne Moreau och Jean-Paul Belmondo. Dessutom är hon ihop med Johnny Depp, de har två barn tillsammans. 1985 var hon 14 år och slog igenom internationellt med Joe Le Taxi. Texten, om en taxichaufför i Paris som känner till alla gator och alla barer, får kanske inga poesipriser, men Vanessas barnsligt späda röst i kombination med det repetitiva blåskompet är löjligt beroendeframkallande. Detsamma kan sägas om albumet M & J, som kom två år senare. Men då var Vanessa Paradis 16 år och världsstjärna, knappast längre ett barn. Sa jag att hon äger en Bahamas-ö?
3. Charlotte Gainsbourg: Lemon Incest (1986)
Charlotte Gainsbourg är den fullkomligt logiska dottern till nationalskalden, popgeniet och snuskgubben Serge Gainsbourg (som för övrigt skrev ett helt album till ovan nämnda Vanessa Paradis). Hennes medverkan i Lars von Triers Antichrist är bara den senaste i raden av kontroverser som någon ur fam Gainsbourg har varit inblandad i. Att far och dotter gjorde ett incest-anspelande album tillsammans 1986, påpekas det ofta i sammanhanget. "Kärleken vi aldrig kommer att uppleva tillsammans är den vackraste, den sällsyntaste", gnyr Charlotte. "Nämen sådär kan man ju helt enkelt inte sjunga", gnyr resten av världen. Men det är inte texterna som är det snuskiga på Lemon Incest, de känns mest medvetet provokativa. Nej det är den femtonåriga Charlottes gråtfärdiga röst, i kombination med den viskande faderns som är det verkligt skrämmande. På stora delar av albumet blir det för mycket, men på titelspåret räddar ett synthigt beat låten. Det blir inte skrämmande intimt, det blir bara strålande.