Konceptet "sjungande franska barn" skulle mycket väl kunna ses som den musikaliska motsvarigheten till bildkonstens gråtande barn. Lättsamt känslosam kitsch som appellerar till mottagarens blödighet. Men, trots att jag aldrig har känt mig lockad av att ha tavlor modell hötorgskonst på väggen, tilltalas jag i viss mån av låtar av samma kvalitet. Så, voila, direkt från den franska hit-himlen till er, här är mina bästa sjungande franska barn:
1. Stella: Pourqoui pas moi? (1963)
Stella Zelcer räknas ofta till Ye-ye-scenen, den franska motsvarighet till girlgroupen där unga tjejer sjöng banala låtar om kärlek till jazziga toner. Men Stella tyckte att det hela var ganska fånigt. Huruvida det är en efterhandskonstruktion eller ej kan diskuteras, men det sägs att den då trettonåriga Stella och hennes farbror tyckte att den explosion av fransk pop som skedde på sextiotalet var ganska blek i förhållande till de amerikanska förlagorna. De spelade in den ironiska ye-ye-låten Pourquoi pas moi.
Moi, je trouve que j'ai tout pour faire une idole
De mes chansons j'écris musique et paroles
/..../
J'ai tout pour plaire, je chante comme une casserole
J'ai quatorze ans, je vais encore à l'école
/.../
Si je pouvais séduire quelques journalistes
En quelques s'maines, je deviendrais une artiste
=
Jag tror att jag har allt för att bli en idol
Jag skriver musik och text till mina låtar
/.../
Jag har allt för att behaga, jag sjunger falskt
Jag är fjorton, jag går fortfarande i skolan
/.../
Om jag kunde förföra några journalister
Skulle jag bli en artist inom några veckor
Och så vidare.
Det blev en hit.
2. Vanessa Paradis: Joe Le Taxi (1985)
Vanessa Paradis har jobbat med Lenny Kravitz. Hon har gjort en cover på Lou Reeds Walk on the wild side. Hon har varit modell för Chanel och Miu Miu. Hon har spelat i filmer med franska giganter som Jeanne Moreau och Jean-Paul Belmondo. Dessutom är hon ihop med Johnny Depp, de har två barn tillsammans. 1985 var hon 14 år och slog igenom internationellt med Joe Le Taxi. Texten, om en taxichaufför i Paris som känner till alla gator och alla barer, får kanske inga poesipriser, men Vanessas barnsligt späda röst i kombination med det repetitiva blåskompet är löjligt beroendeframkallande. Detsamma kan sägas om albumet M & J, som kom två år senare. Men då var Vanessa Paradis 16 år och världsstjärna, knappast längre ett barn. Sa jag att hon äger en Bahamas-ö?
3. Charlotte Gainsbourg: Lemon Incest (1986)
Charlotte Gainsbourg är den fullkomligt logiska dottern till nationalskalden, popgeniet och snuskgubben Serge Gainsbourg (som för övrigt skrev ett helt album till ovan nämnda Vanessa Paradis). Hennes medverkan i Lars von Triers Antichrist är bara den senaste i raden av kontroverser som någon ur fam Gainsbourg har varit inblandad i. Att far och dotter gjorde ett incest-anspelande album tillsammans 1986, påpekas det ofta i sammanhanget. "Kärleken vi aldrig kommer att uppleva tillsammans är den vackraste, den sällsyntaste", gnyr Charlotte. "Nämen sådär kan man ju helt enkelt inte sjunga", gnyr resten av världen. Men det är inte texterna som är det snuskiga på Lemon Incest, de känns mest medvetet provokativa. Nej det är den femtonåriga Charlottes gråtfärdiga röst, i kombination med den viskande faderns som är det verkligt skrämmande. På stora delar av albumet blir det för mycket, men på titelspåret räddar ett synthigt beat låten. Det blir inte skrämmande intimt, det blir bara strålande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag kom att börja lyssna på fransk pop först när min tonårsidol Ian Svenonius, från The Make-Up, på frågan "How would you describe your music?" svarade "We call it gospel Yeh-Yeh". Alltså någon slags fusion av gospel och yeh-yeh. Ganska apart, kan man tycka. Hur som helst ägnade jag närmsta veckorna åt att lyssna på "The Yeh-Yeh Girl from Paris" på repeat. Men jag lade av tillslut. Det kändes någonstans mycket fånigt att lyssna på en massa låtar fyllda av sång men förstå exakt noll procent av innebörden (bortsett från att det handlade om en "girl" som kom från "paris").
Undrar också vad Lemon Incest kan kosta på ebay? Den vore fin att ha.
Glöm inte den här pärlan från MC Solaar:
Bling Bling (Mach 6, 2003) http://www.youtube.com/watch?v=jjU__4IKQhw
Låten är rakt igenom ironisk, och går ut på att MC Solaar rappar om sitt lyxliv med champagne, snabba båtar och stora kontrakt med olika formgivare, men sedan tillägger han att:
La vérité sort de la bouche des bambins
Et chaque fois qu'j'vais trop loin, j'entends ce genre de refrain:
Claude MC, nous on s'la raconte pas
Remballe tes bling-bling, remballe tes bla-bla
Rien qu'tu frimes, tu sais la vie c'est pas ça
Remballe tes bling-bling, remballe tes bla-bla
som, med översättningsrim (!), ungefär betyder
Sanningen kommer ur ungarnas munnar
och varje gång jag går för långt hör jag hur de förkunnar:
Claude MC, du hittar bara på allt det där
Ta tillbaka ditt bling-bling, ta tillbaka ditt bla-bla
Du bara skryter, du vet att livet inte är så här
Ta tillbaka ditt bling-bling, ta tillbaka ditt bla-bla
Ingen incest här inte, bara små osnutna barn som inte vet att vara tysta när de vuxna dagdrömmer.
Eller France Galls Sacre Charlemagne
http://www.youtube.com/watch?v=fGYosYXde98
Ironisk ye-ye! Sjukt badass. Like.
Utelämnade medvetet France Gall. Älskade sönder henne när jag var sexton, sedan lärde jag mig franska någorlunda okej och nu tycker jag att hon känns mer lik Gullan Bornemark än Catherine Deneuve. Det är ett dåligt omdöme, vill jag förtydliga.
Felix:
översättningsrimmen: geniala.
Ack så själviskt. Fast det beror förstås på om du skriver i den här bloggen för din egen skull eller läsarnas.
Skicka en kommentar