Med jämna mellanrum dyker de upp, de där skivorna som har varit försvunna i årtionden och som enligt legenden ska vara det bästa som någonsin spelats in. Allra mest spännande är det när det inte rör sig om ytterligare en remastrad Beatles-outtake, utan om en hel låtkatalog av en dittills totalt okänd artist.
Ett av de sällsynta fall där materialet faktiskt har visat sig kunna leva upp till det romantiska skimret är Jim Ford, vars första och enda album Harlan County ursprungligen gavs ut 1969. Trots att hans vid tidpunkten ganska okonventionella countrysoul höjdes till skyarna av entusiaster och kolleger, bland annat den nära vännen och funkgeneralen Sly Stone, väckte den ingen större uppmärksamhet bland skivköpare och publik. Efter ett misslyckat försök att spela in en uppföljare med Nick Lowes dåvarande pubrockband Brinsley Schwarz gick Ford ner sig i anonymitet, drogmissbruk och allmän misär.
Länge verkade det som att den obskyre kultfiguren Ford skulle förbli just det, sina framgångar som låtskrivare åt bland annat Aretha Franklin och The Temptations till trots. Fram tills i april 2006 var det över huvud taget ingen som visste var han höll hus. Men så, efter många års idogt detektivarbete, lyckades den svenske Sonic-skribenten L-P Andersson spåra upp honom för en intervju. Det visade sig att den nu mera frälste Jim Ford och hans många outgivna kassetter levde ett knapert liv på en husvagnscamping utanför Kalifornien.
Tack vare envist tjat samt några välinvesterade tusenlappar lyckades man övertala Ford att lämna ifrån sig några av inspelningarna, vilket året därpå resulterade i att debutskivan gavs ut på nytt med ett antal extraspår under namnet The Sounds of Our Time. Kritikerna var lyriska, inte minst när samlingen Point of No Return visade hålla lika hög klass, och det bestämdes snart att Jim Ford skulle göra officiell comeback i och med en anspråksfull London-konsert tillsammans med bland andra Nick Lowe.
Tyvärr blev så inte riktigt fallet. Den 18 november 2007, ett halvår innan konserten var planerad att äga rum, hittades den 66-årige Jim Ford död i sin bostad. Kanske hann han aldrig uppleva exakt hur uppskattad hans musik blev, men man får hoppas att den upprättelse han fick gick rakt in i hjärtat. Vi andra kan alltid luta oss mot hans genialiska kompositioner och vetskapen om att bara en bråkdel av dem hittills är utgivna.
> Love on My Brain.mp3
torsdag 11 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag hittade hit via Neonbibeln. Just när jag upptäckt den bloggen, insett hur bra den var och såg fram mot att plöja de gamla artiklarna i arkivet raderades alltihop. Synd, för det du skrev där var vassare än det mesta man brukar läsa på nätet eller i tryck. Keep up the good work!
Tack! Oroa dig inte för Neonbibeln, den kommer nog tillbaka förr eller senare. Jag fick mest lite obestämbar Brian Wilson-ångest.
Skicka en kommentar