Melodifestivalen och musikjournalisten

Schlagercirkusen har dragit igång igen. Svenska folket sitter bänkat framför TV:n och ser på när medlemmar ur Christer Björkmans paljettglammiga husorkester framför den ena Max Martin-pastichen efter den andra. Skrålande rockrefränger förkläs i pumpande elektronisk pop som med lite god vilja hade kunnat kallas för "attitydstinn", om det inte hade varit för att artisterna på scenen verkar lida under någon slags inofficiell klausul som tvingar dem att le konstant.

Själv har Martin gått vidare från det tio år gamla stilidealet som han befäste som låtskrivare till bland annat Britney Spears, men Melodifestivalen tar inte hänsyn till vad som händer i resten av världen. Här är det för evigt 2001. I bästa fall, det vill säga, för snart är det dags för ett gäng 50-åringar i bandanas att riva av vad de kallar för en klassisk hårdrockslåt med fart i.

Och det märkligaste med allt detta är att man varje år låter spektaklet bevakas av ett helt koppel musikjournalister. Folk som i vanliga fall får betalt för att upplysa massorna om nya eklektiska Brooklyn-trender ska plötsligt klämmas in i serpentinprydda hockeyarenor för att fråga diverse dansbandsmedlemmar hur det känns. De ska bevaka något som inte har det minsta intresse av vare sig kritik eller kvalitetsbedömande, något som existerar helt oberoende av vad resten av världen håller på med, och Gud nåde dem om de inte bedömer det på samma grunder som all annan musik. Ja, så länge de inte faktiskt säger vad de uppriktigt tycker, för då är de elitister. Det är som att låta Sveriges mest framstående restaurangkritiker recensera Eriksdalsskolans hemkunskapslektioner.

Personligen älskar jag Melodifestivalen, men det har absolut ingenting att göra med varför jag bläddar i skivbackar och gråter till Solomon Burke. Melodifestivalen är charmig på precis samma premisser som till exempel fotbolls-VM och akvariefiskar: det är roliga saker i färg som rör på sig och gör folk glada. Det är inte konst, det aspirerar inte på att vara konst, och det är därför helt absurt att ens koppla ihop det med blod, svett och soul.

Så länge Melodifestivalen är så väsensskild från musik i allmänhet, både från topplistepop och svårmodiga indietrender, bör man snarare låta någon slags överseende schlagerreportrar bedöma det hela utifrån vad de faktiskt är. Att år efter år se bleka musikjournalister kasta menande blickar till varandra över borden i Green Room känns ungefär lika tidsenligt som Eric Saades frisyr.