Exotiserande

Jag ser på sport på det sätt som många utan koll ser på sport: med fascination.

Vad fort de åker! Oj, vad brant det är! Oj, is! Vad heter den där sporten? Aldrig sett. Hon verkar sympatisk. Oj, hon trilla. Stackarn. Vilka snygga tröjor, vilket land är det? Jaha, Lettland, är de bra på idrott där eller? Nej hon trilla. Verkar vara ett jobbigt gupp där. Stackars tränaren, se hur han står och gråter. Tänk vad länge hon har tränat. Undrar hur det är att träna sådär mycket under sin uppväxt. Oj en till som trilla. Nu kanske Sverige vinner. Jaha, det är ingen från Sverige som tävlar? Nåväl, jag hejar väl på Norge då.

Det är klart att jag tycker att det är spännande, då exempelvis vinter-OS är lika dramaturgiskt korrekt som en skräckfilm. Men, jag vet ingenting om det.

Något som nästan fascinerar mig ännu mer, är sportjournalistiken. Det finns ingen annan del i tidningen som är så till bredden fylld av känslor. Varje stämning, varje floskel, varje liten sekund av spänning som dessa idrottsevenemang frambringar, får plats där.

Leker med tanken att man skulle byta plats på innehållet i kultur- och sportdelen. Vad många skivor som då skulle kunna vara SVERIGES STÖRSTA HITTILLS! För att inte tala om alla bragdguldsfunderingar. "Man trodde att han var körd efter den senaste plattan. Vanliga människor skulle ha packat ihop verksamheten. Men inte han inte. Han reste sig, körde och gjorde det igen. Sveriges tredje bästa platta i år. Men den starkaste prestationen. Den luktar bragdguld".

Jag är övertygad om att det finns musikjournalister som antingen skriver eller vill skriva såhär. Men de får inte plats i tidningen. Där ska det vara lite avmätt, granskande, reflekterande. Man kan inte ge en femma till för många plattor för då devalveras värdet. I sportdelen, där får femmorna och känslorna får flöda fritt. Sportjournalister verkar svettas och jubla lika mycket som idrottsmännen de skriver om. Jag, som enbart känner till händelserna via dessa skildringar, ser framför mig en värld av konstanta skrikanden. Varje morgon ligger på min hallmatta en fantasybilaga om denna plats. En värld av historiska guld, historiska lopp, historiska rekord, förbannelser som bryts, och mängder av bragder. Vilka prestationer. Vilka besvikelser. Vilka tårar.

Kanske är det i idrotten som sanningen och passionen står att finna. För när jag läser kulturdelen utan förkunskaper, vad får jag då? Fakta, analys, kritik. Usch, det känns så märkligt platt.