Hefner, Britain's Largest Small Band (1997-2002)

Hello Kitten,
I don't miss sex, it's just the feeling of skin against against skin that I want.
På frågan underskattat så svarar jag Hefner.

Kvar i det sena nittiotal/tidiga nollnolltal som accepterade och omfamnade gitarrer, diskbänksrealism, naken sång och överklasshat, blev Londonbandet som är just allt detta. Utan bongotrummor, synthar, beats och kostymbyxor står de fyra albumen tillsammans med en handfull EP:s och samlingar, handfallna på en gata i östra London. Det duggregnar.

Hefner bildades 1992 av Darren Hayman och Anthony Harding som likt så många andra brittiska musikaliska själar möttes på en konstskola. Efter ett antal medlemsbyten och en period då Hefner var Haymans enmansprojekt antog bandet en någorlunda slutgiltlig form och släppte 1998 debutalbumet Breaking Gods Heart. Därefter följde några mycket produktiva år, innan de år 2002 lade av. Den ständige frontfiguren Darren Hayman, Hefners hjärna och kropp, gjorde ett album med The French som utforskade det mer elektroniska sound som det sista Hefneralbumet antydde. Sedan dess har han turnerat flitigt under eget namn, och även släppt nytt material. Men det är Hefner vi ska prata om nu. Det Hefner som inte blickade mot framtiden utan grävde där det stod.

Musikaliskt är Hefner ett bra men ganska konventionellt indiepoprockband, med smått replokalsdoftande låtar som ofta börjar lugnt för att sedan bryta ut i gitarrefränger som repeteras, intensivare och intensivare. Haymans röst är tunn och gnällig och hade mycket väl kunnat vara påfrestande att lyssna till. Men meningarna, de fantastiska fraser som den sjunger inte bara räddar rösten– de kompletterar den perfekt. Darren Haymans röst är den ultimata framföraren av hans texter, och det är texterna som är den stora behållningen med Hefner.

Hefners låtar handlar om vardagen, livet, ungdomen och modernt banala problem på ett sätt som enligt mig saknar musikaliskt motstycke. Om man vill finna motsvarigheter måste man söka bland filmer och teveserier, för det finns ingen musik som kan låta lika realistisk som Hefners och fortfarande vara bra. Hefner handlar om kärlek och vardag, kärlek och politik, kärlek och staden, kärlek och alkohol, kärlek och cigarretter. Rollerna i låtarna spelas av berusade och bakfulla Londonbor som röker i sängen, bygger upp romantik och tar död på den i samma mening, och pendlar mellan uppgivenheten, hoppfullheten och East End. Förmodligen i lätt smutsigt hår och ljusblå jeans. Det rimmar, och det är egentligen ganska simpelt. Men skoningslöst.

Tillåt mig exemplifiera:

Från Hymn for the alcohol (The Fidelity Wars, 1999)
Don’t start me on the rum, just because it makes me numb / Start me on the whiskey, I know whiskey is his drink / You never drank it with me, but now you drink it with him / I’m not good enough for whiskey, not good enough for you.
Let’s start drinking wine, we used to all the time / It used to go to our heads but then you went to his bed / If the wine stains you lips red, then tonight you might forget / You might not go home to him, you might stay here with me. It is just wishful thinking that all this hard drinking might lure you back to my ramshackle stable.

Från Painting and Kissing (We Love The City, 2000)
I'm in love with Linda / I think she understands me / She's down in the dumps, she lives on Holloway Road / I met her in the Wig and Gown / We couldn't talk with the music so loud, but I could tell she was intrigued / She took me down to her basement / she showed me all of her paintings, she sure couldn't paint, but she could kiss, oh yes /.../ The first time that she came to my house, she bought Chardonnay / now I buy Chardonnay, almost every day /.../ On March the 23rd she said something so absurd/ She said 'You love to be in love, but you're never really in love'/ Every single day, I get down and pray, that she'll change her mind.

Från We Love the City (We Love the city, 2000)
This is London, not Antartica, so why don't the tubes run all night? / You are my Girlfriend, not Molly Ringwald, so why won't you stay here tonight? / This is sixth form poetry not Keats or Yeats, and now we find the part that we both hate.

Från We were meant to be (The Fidelity Wars, 1999)
I thought you said that you'd phone me this weekend / Cause at the weekend the phone calls are cheaper /You left a note but I did not read it, I threw it away.
I took a tube to the west end of London / To see a friend who I'd almost forgotten / He gave me hope that I still hadn't lost you, I threw it away.

Från Love will destroy us in the end (Breaking God's Heart, 1998)
It’s the children that I feel for, yes the children make me feel more / More than the liqour, more than the art, more than the Beach Boys records / It’s the drink that gives us heartache / It’s the charity we won’t take / We feel so empty and our late twenties should be better times / It’s the love and the truth and the hope and the faith / That will destroy us in the end / It’s the look in the eyes of those one night stands that gives us the will to pretend / It’s the feeling of fucking the people that we’re loving that spurs us onto endless sleepless nights / And love will destroy us in the end.

Och (liksom det inledande citatet) från Hello Kitten (Boxing Hefner, 2000)
The photos are taken / What the photos are like?/ They look dull, they look crap when placed in real life.
Hefnerlåtar är korta noveller om livet. Om dig och om mig, inte som vi vill vara, utan som vi verkligen är. Det smärtar lite att inse att det är patetiskt och att det är en själv. Men det behövs. Och det är självklart inte alltid grått. När solen väl bryter igenom molnen på den där Londongatan, ack vad den då värmer.