Åh, Klas Östergren

När jag för ungefär ett år sedan läste Klas Östergrens Gentlemen för första gången hände något med mig som jag skämdes lite för. Jag blev pinsamt besatt av den. Trots att jag öppnade boken med den ironiserande inställning som man måste ta sig an generationsromaner om unga män med (eller, nåja, jag måste iallafall) så blev boken mer eller mindre det enda jag tänkte på medan jag läste den. Och efteråt! Jag orkade inte läsa en krävande bok på flera månader eftersom att Gentlemen på något underligt vis hade sugit all kraft ur mig. Referera till den klarade jag dock outtröttligt av. Jag vet inte hur många människor i min bekantskapskrets som jag har plågat med berättelser om herrklubben Berest Beläst Belevad, Henry Morgans resor i Europa, Leo Morgans dikter, jazzkvartetten Bear Quartet, osv. Ständigt med samma urskuldande skratt innan. Jojo, det är kanske lite väl mycket män, jojo, det är en sån där generationsroman. Skratt.

Trots att jag skattar Gentlemen så högt, så skulle jag inte kalla den bra. Beroendeframkallande är den, men bra? Nja. Inte bara inleds boken med en kletig mening om ett stilla vårregn över Stockholms gator (något som borde vara förbjudet), Klas Östergren fortsätter sedan boken igenom att bryta mot precis allt vad god smak när det gäller författande innebär. Gentlemen är så proppfull av historier och svulst att den röda tråden om Östergrens författaralterego blir nästan helt osynlig. Historier berättas i historierna och när boken är slut känns de flesta av dem minst sagt ouppklarade. Att försöka återge handlingen i Gentlemen är snudd på omöjligt eftersom att den inte har någon riktig handling. Förutom att bokens Klas Östergren lider ett någorlunda linjärt förfall, så ter sig de flesta berättelserna - eller skrönorna får man kanske kalla dem - helt spontant blandade.

Och just detta med skrönorna är nog en av förklaringarna till att boken gjorde ett så starkt intryck på mig. Den innehåller mängder av små anekdoter som visserligen kunde ha förekommit i vilken bok som helst, men som här varvas ovanligt tätt. I flera hundra sidor. Inte underligt att man kan bli matt.

Gentlemen-koman släppte så småningom och jag pratar numera endast om boken om någon annan börjar. Men - jag har fått ett nytt samtalsämne. Ty häromveckan lyssnade jag på Klas Östergrens egen inläsning av dennes senaste roman Den sista cigaretten. Och historien upprepar sig.

Den Sista Cigaretten påminner till mångt och mycket om Gentlemen, ja det är i princip samma bok. Visst, det finns vissa yttre skillnader. Den handlar om 80-talet och dess mentalitet istället för 60- och 70-talens mentalitet. Den är lite sämre, karaktärerna något färre. Men annars är det extremt likt. Även denna roman berättas av ett författaralterego, och även här är dennes roll oklar. Nog har han en stor roll i romanen, men han tillför knappt någonting, han bara betraktar. Det är inte ovanligt för ett berättarjag, men när historien än en gång visar sig vara ett virrvarr av olika linjer så blir det aningens förvirrande.

Det finns författare som mest av allt förmedlar en känsla, det är ofta de som experimenterar med formen och språket eller håller sig till några få skeenden. Sedan finns det de som är historieberättare, i sann Charles Dickens-anda. Det märkliga med Klas Östergren är att han hela tiden verkar vara ute efter att måla upp en känsla (gärna en av en viss "tidsanda") men väljer att göra det genom att berätta historier. Kanske är det därför han måste trycka in så många i samma bok.

Den sista cigaretten har gett mig en massa nya anekdoter. Den om den bufflige bondgrannen som börjar älska opera. Den om Jörgens postmodernistiska konstverk. Och den om blandbandet, Maddes blandband som innehåller en salig kompott av klassiskt, jazz och pop, och som är så väl sammansatt att det blir hypnotiserande.

Än en gång är jag alltså nere med Klas Östergren. Den här gången har jag lyckats läsa andra böcker ganska snart efter sjukdomen, men akta er för att inleda ett samtal med mig om "paradigmskifte" eller "generationsromaner". Då sätter jag igång.

Läs Gentlemen! Lyssna på Den Sista Cigaretten! Den finns som Radioföljetong. Nu!

en hyllning till SLUTET

Det finns lyckliga slut och olyckliga slut, och sedan finns det de värsta sluten, och det är ÖPPNA SLUT. Nu pratar jag alltså inte om verkliga livet eller mig själv här, utan detta handlar om fiktion.

Jag (nu kom jag in ändå) minns mitt första öppna slut. Det var i boken Sanning eller Konsekvens, när huvudpersonen står utanför en dörr. Vad ska hända? Ska någon öppna? Man får aldrig veta. Spännande? Nej, jobbigt. Ett öppet slut, lärde vi oss på svenskalektionerna, kan vara lite mer spännande än ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar". (På samma svenskalektioner lärde vi oss även att proppa meningarna fulla med adverb och adjektiv, något som är lika litterärt plumpt, men man får väl se nödvändigheten i de båda lärdomarna ändå).

De öppna sluten har plågat mig sedan dess. De är inte bara irriterande eftersom att man inte får veta hur det går, det är något så simpelt med dem också. Så... oavslutat. Om nu ett barn i en film nödvändigtvis ska stå och blicka ut över havet innan eftertexterna, så bör det helst vara för att det ska komma en andra film om samma barn. Kanske när barnet har blivit stort, om jag får komma med förslag.

Ett öppet slut är farligt eftersom att karaktärerna då riskerar att bli kidnappade till diverse hemska sequels, som absolut inte var påtänkta från början. De ger kanske historien ett fullständigt slut, men förmodligen ett helt apart sådant. Historien, ja. Det krävs ju att det ska finnas en historia från början för att ett slut överhuvudtaget ska kunna vara öppet. Därför är fragmentariska och stillsamma berättelser utan klassisk dramaturgi skonade från det här resonemanget. Som givetvis är både konservativt och har en del andra brister. Det definitiva slutet kan till exempel råka bli väldigt dåligt och förstöra hela historien. "Oj, det var bara en dröm" är ett klassiskt grepp som är allt annat än öppet, men likväl förhatligt. Och Harry Potter kanske inte är något finsmakarexempel, men jag önskar att någon hade varnat mig för epilogen.

Helst vill jag att alla ska dö i slutet. Jag älskar exempelvis författare som har den goda smaken att kort utveckla varje karaktärs livsöde i ett efterord. Likaså tycker jag att det är värdigt att på något sätt avsluta en teveserie definitivt. David Lynch är halvt förlåten för Twin Peaks (han trodde ju på en tredje säsong och den andra var rörig hursomhelst) men jag vill inte - när jag ser det avslutande avsnittet av en teveserie som jag har levt med i många timmar - behöva fråga mig om det var det sista. Någon enstaka person kan väl dö iallafall? En liten katastrof? En begravning? En rättegång? En förklarande textremsa? Ett..... slut.

Det är inte spännande att undra. Det är tråkigt och plågsamt.


Väl genomförda slut att avnjuta:
Den sjunde kontinenten (film)
Garp och hans värld (bok)
Six Feet Under (TV-serie)

(John Irving har förresten sagt att han skriver alla sina böcker genom att börja med slutet, vilket jag måste säga, John, gör dig ännu mer respektabel i mina ögon.)

Slut.

Den fjortonde april

April måste väl ändå - jämte december - vara den mest frekventa månaden i poplyriken. Exempel kan var och en lätt hitta, själv har jag fallit i Olle Adolphson-gropen. Är egentligen allergisk mot naiv barn- och djur-tematik i svenska visor, vilket Adolpson tyvärr ofta har ägnat sig åt (han tonsatte bland annat Beppe Wolgers-dikterna Det gåtfulla folket och Okända Djur). Som tur är hade han även Våren som kärt tema. Den fjortonde april var visserligen i förrgår, men Olle Adolphson-låten med samma namn kan få vara aktuell ett par dagar till. En sann flanör-visa med måsar, sol och skymning. Det här är ungefär motsatsen till allt jag gillar, och just därför så passande som verklighetsflykt.

Olle Adolphson: Den fjortonde april

Stockholm Monsters

Är det något samtalsämne som får mig att väja för gymnasiebekanta på stan, så är det just stan i sig. Stockholm alltså. Ändå så upprepar jag själv de klagofraser som jag egentligen avskyr. Stockholm är ytligt. Klubbarna är dåliga. Folk är för hippa. Det finns ingen mångfald. Alla känner alla. Det är dåligt. OCH MAN FÅR JU BARA ÅNGEST AV ATT TRAMPA OMKRING HÄR OCH LÅTA DAGARNA RINNA FÖRBI, FÅR MAN INTE DET VA? Jävla skitstad.

Hör jag min mest nasala innerstadsdialekt klämma fram. Sedan återfår jag mina sinnen och går hem och kräks lite symboliskt över en Hope-skjorta. Straff, bot och lindring.

En av dessa floskler som jag verkligen trodde på in i det längsta, var att det hela hade varit bättre om man kom ifrån en småstad. För då hade man kunnat flytta hit och finna Stockholm nytt och vackert. Jag hade haft ett inspirerande jobb och 900 vänner på facebook. Utöver det hade även kunnat tillgodoräkna mig en välartad pojkvän, ett fungerande bredband och så hade jag alltid blivit lagom full. Om jag bara vore från Sölvesborg. Om jag bara hade sluppit springa in i dagisvänner på ica. Då jävlar. Flytta från Stockholm om det nu är så illa? Va? Går det?

Nåväl. Lämnar in den symboliska skjortan på kemtvätt, lugnar ner mig lite, och lyssnar på min favoritlåt på temat Småstad. Den heter Small Town och är det första spåret på Songs for Drella- skivan som Lou Reed och John Cale gjorde när Andy Warhol hade dött. Bittrare än de mest inbitna Stockholmarna svalde de sitt groll från Velvet Underground-tiden för att hylla sin gamle vän och mentor. Jag tycker att det är så... rörande. Och resultatet blev fint. Reed var en äkta New Yorker, Andy var ursprungligen från det relativt lilla Pittsburgh. Small Town handlar om småstadsfrustration. Såhär slutar låten: "There's only one good use for a small town: You hate it, and you know you have to leave". Precis vad jag menade! Know you have to leave. Hade jag varit från en mindre stad hade jag förmodligen varit Andy Warhol vid det här laget.

Eh. Glömde. Jag hade ju slutat att förbittra mig över Stockholm.



Kolla på youtube för autentisk gubbighet.

Imagination: Body Talk (1981)

Jag har tänkt en del på vad Martin skrev om ändrade musikideal här nedan. Minns den skambeblandade njutning med vilken jag i femtonårsåldern tog mig an Prefab Sprouts monumentala Goodbye Lucille #1. Det var inte faktumet att Paddy McAloon ropade You're not the first, though it hurts i mitt öra, utan den välputsade produktionen som gjorde mig generad. Och frälst! Kärleken till den sorts ljudbild som ofta benämns som slick ledde mig sedemera till band som Scritti Politti och Orchestral Manoeuvres in the Dark. Jag vande mig vid att popmusik inte nödvändigtvis var synonymt med skrammel, och slutade skämmas. Men fortfarande kan jag återfå den där känslan när jag lyssnar på riktigt polerad discosoul från åren runt 1980. Som Imaginations Body Talk. Vilken skiva! Falsettsång, housepiano och distinkta intron som för tankarna till senare tiders långsamdisco. Eller för att citera en entusiastisk bloggare: "These guys put the fierce in fierceness".

Imagination: Body Talk

Culture Club - Miss Me Blind

Det årtionde som just passerat det man för tillfället befinner sig i brukar allmänt anses som det sämsta någonsin, inte minst ur musikalisk synvinkel. Under 00-talet var det därför ingen som pratade högt om 90-talet. Människor rodnade så fort grunge, britpop eller triphop kom på tal. Tricky? Nej, aldrig hört talas om.

Det årtionde som ligger två decennier bak i tiden däremot, upplever alltid ofrånkomligen en renässans. Jag minns hur man skämdes för allt som kunde förknippas med 80-talet där mot slutet av 90-talet och i början av 00-talet. Sedan hände någonting och helt plötsligt kom man på sig själv att initierat och med någonting som nästan kan liknas vid stolthet sitta och diskutera vilken låt med Spandau Ballet som egentligen är den mest genialiska. Pet Shop Boys blev hux flux ett av ens favoritband.

Trots detta finns det vissa saker som det tar tid att vänja sig vid: att Roxy Music anno 198-vadsomhelst är Dålig Musik har man känt så djupt att det nästan upplevdes som obehagligt att inse att Avalon faktiskt är lika bra som någonting de gjorde tio år tidigare. Det var heller inte länge sen jag fattade att a-ha var mer än Take On Me. Och så vidare.

Samma sak med Culture Club. Hade min lokala vinylhandlare inte sålt Colour by Numbers för ynka tjugolappen hade jag förmodligen fortfarande varit ovetande om föreliggande låts briljans. Jag älskar ju disco och jag älskar 80-talsmusikbögar (Boy George är alldeles säkert min favorit inom den kategorin, undantaget Morrissey, Arthur Russell, Neil Tennant och samtliga houseartister - men ja, helt klart före Michael Stipe, förmodligen också före George Michael) så jag hade verkligen inte velat gå miste om den här pärlan.

Nu är 00-talet över och det borde med trendernas osvikliga logik innebära att vi inte har mycket mer än slitna jeans att se fram emot kommande tiden. 80-talet kommer återigen att bli pinsamt och läggas längst ner i flyttkartongerna (dem man aldrig packar upp, ni vet). Därför ser jag detta som något av sista chansen. Gilla det nu, för snart kommer ni låtsas om att ni inte känner till den här musikens existens.

Culture Club - Miss Me Blind

Lars Vilks skriker högst

I en tid då yttrandefriheten lever under samma hot som de som nyttjar den ligger det nära till hands att vilja utse ambassadörer för det fria ordet. För att rädda situationen är man beredd att uppmuntra i princip vem som helst som trakasseras för sina åsikter, och det har kommit till en punkt där det snarare handlar om att statuera exempel än att diskutera vad det är som egentligen som sägs.

En av de som på senare år främst har utnyttjat sin rätt att säga och göra hutlöst enfaldiga saker är konstnären Lars Vilks, som sedan några år tillbaka lever under dödshot efter att ha avbildat profeten Muhammed i form av en rondellhund. Det var ett banalt och till synes oskyldigt konstverk, mer dumt än något annat, men det räckte för att ett fåtal islamister skulle utfärda en provisorisk fatwa.

Och oj, vad Lars Vilks blev till sig! Som en obstinat skolpojke klampade han omkring i pressen och fnissade när han strödde salt i såren hos de fåtal muslimer som faktiskt orkade bry sig. Han verkade inte kunna få nog av att poängtera hur BAROCK kritiken var. Att provokation i sig inte haft något egenvärde sedan långt innan Marcel Duchamp verkade han inte reflektera över alls.

Men problemet med rondellhunden är att den, snarare än att vara en symbol för det fria ordet, är ett underbart exempel på imperialistiskt översitteri. Likhetstecknet mellan muslimer och religiösa fundamentalister har gjort det rumsrent att använda yttrandefriheten som en slags trojansk häst för att attackera en hel folkgrupp, oavsett om påhoppet är det minsta relevant.

Att radikal islamism är ett problem gör det inte mer konstruktivt att kittla den sovande draken genom fåniga provokationer. Det skapar bara ytterligare klyftor mellan muslimer och väst, vilket i dagsläget är det allra sista som behövs.

Naturligtvis måste vi värna om Lars Vilks rätt att vara en idiot, men vi måste också diskutera problemet med att konstnärer och andra offentliga personer tar sig friheten att sparka neråt och attackera en grupp som större delen av västvärlden redan ser som paria. Intolerans, oavsett skepnad och vare sig den kommer från Karachi eller Kullaberg, är ett fenomen som vi inte får acceptera.

Åttonde mars

Vill man kunna ta till sig så mycket kultur som möjligt så får man ha lite överseende. Man får ha lite överseende med textrader som Vamos a la playa, todos con sombrero - för synthslingornas skull, man får ha lite överseende med dåliga skådisar för det vackra fotots skull, och man får ha lite överseende med pålagda sitcomskratt - för humorns skull. Men mest överseende får man ha med kvinnobilderna.

Det skulle bli så otroligt ont om saker att lyssna till och se på annars. Så man får ha lite överseende. Med att Proust omskriver sex till att "äga en kvinna", med fransk 60-talsfilms mystifierade lolitakvinnor, med Brideshead Revisiteds totala romantiserande av mannen, med låtar om kvinnor med blommigt hår, med... nästan allt. Om det inte tydligt bär rubriken Feministiskt.

Det går här att ta till det vardagsfilosofiskt grundläggande resonemanget om skillnaden på fel och klandervärt. Platta och förtryckande kvinnoporträtt är i grunden fel - men eftersom att författarna, regissörerna och konstnärerna kommer från en annan tid eller annan plats så går det inte att klandra dem. De visste ju inte bättre, stackarna. Man får ha lite överseende.

Överseende präglar också debatten om det manliga geniet. Att Polanski våldtog ett barn har vissa lite mer överseende än vanligt med eftersom att han är en s k stor konstnär. Kanske kan han inte klandras, stackarn, han genomlider ju sådana våndor i sitt skapande.

Igår var det internationella kvinnodagen. Visst demonstrerades det en del, visst visades en del statistik på hur jämställdhetsläget i världen egentligen ser ut. Men mest gullades det. Pappor som tar ut föräldraledighet, starka kvinnor i regeringen, gamla feminister, gamla lagändringar, kvinnliga artister, alla skulle hyllas. Kom på mig själv med att naivt fånle mot den Anders Borg som i teverutan än en gång förkunnade att han kallar sig feminist. Anders, man får ha lite överseende med att du är moderat, du är ju trots allt feminist. I nuläget känns västvärldens tolkning av internationella kvinnodagen mest som en anledning att dunka ryggar. Heja oss.

Feminismen är inte ett hett ämne i denna självgoda ände av jordklotet. Vi diskuterar miljö, upphovsrätt och annat relevant. Kanske är det här som 8:e mars kommer in i bilden. Inte som en enda dag fylld av hyllningar till vad som jämställt är, för så bör alla dagar se ut. Utan som en enda totalt ballongfri dag med fokus enbart på de tidigare och nu existerande klyftorna mellan könen. I kulturen, i samhället, i tanken. En dag till bredden fylld av granskningar, klagomål, gnäll och... klander.

En dag helt utan överseende.

Exotiserande

Jag ser på sport på det sätt som många utan koll ser på sport: med fascination.

Vad fort de åker! Oj, vad brant det är! Oj, is! Vad heter den där sporten? Aldrig sett. Hon verkar sympatisk. Oj, hon trilla. Stackarn. Vilka snygga tröjor, vilket land är det? Jaha, Lettland, är de bra på idrott där eller? Nej hon trilla. Verkar vara ett jobbigt gupp där. Stackars tränaren, se hur han står och gråter. Tänk vad länge hon har tränat. Undrar hur det är att träna sådär mycket under sin uppväxt. Oj en till som trilla. Nu kanske Sverige vinner. Jaha, det är ingen från Sverige som tävlar? Nåväl, jag hejar väl på Norge då.

Det är klart att jag tycker att det är spännande, då exempelvis vinter-OS är lika dramaturgiskt korrekt som en skräckfilm. Men, jag vet ingenting om det.

Något som nästan fascinerar mig ännu mer, är sportjournalistiken. Det finns ingen annan del i tidningen som är så till bredden fylld av känslor. Varje stämning, varje floskel, varje liten sekund av spänning som dessa idrottsevenemang frambringar, får plats där.

Leker med tanken att man skulle byta plats på innehållet i kultur- och sportdelen. Vad många skivor som då skulle kunna vara SVERIGES STÖRSTA HITTILLS! För att inte tala om alla bragdguldsfunderingar. "Man trodde att han var körd efter den senaste plattan. Vanliga människor skulle ha packat ihop verksamheten. Men inte han inte. Han reste sig, körde och gjorde det igen. Sveriges tredje bästa platta i år. Men den starkaste prestationen. Den luktar bragdguld".

Jag är övertygad om att det finns musikjournalister som antingen skriver eller vill skriva såhär. Men de får inte plats i tidningen. Där ska det vara lite avmätt, granskande, reflekterande. Man kan inte ge en femma till för många plattor för då devalveras värdet. I sportdelen, där får femmorna och känslorna får flöda fritt. Sportjournalister verkar svettas och jubla lika mycket som idrottsmännen de skriver om. Jag, som enbart känner till händelserna via dessa skildringar, ser framför mig en värld av konstanta skrikanden. Varje morgon ligger på min hallmatta en fantasybilaga om denna plats. En värld av historiska guld, historiska lopp, historiska rekord, förbannelser som bryts, och mängder av bragder. Vilka prestationer. Vilka besvikelser. Vilka tårar.

Kanske är det i idrotten som sanningen och passionen står att finna. För när jag läser kulturdelen utan förkunskaper, vad får jag då? Fakta, analys, kritik. Usch, det känns så märkligt platt.

The Cure: Sugar Girl (1987)

Detta är inte en stor och bombastisk Cure-hit, och det är precis det som är vitsen. Det är en av två b-sidor på en singel som brukar nämnas i diskussioner om den perfekta poplåten: Just like heaven. Men Sugar Girl är något helt annat. I vad som liknar den lugnande pausmusiken som spelas medan förbandet plockar ihop sina instrument, står de annars så svulstiga gothpoparna och slår på xylofon och experimenterar lite med det ljud på synthen som heter något med panflöjt. Trummorna, de är också en förprogrammering från keyboardet, med congasartade fills.

När det har gått en och en halv minut utan sång, och man börjar misstänka att det nog inte kommer att hända så mycket mer än att de förvisso vackra slingorna sparsmakat staplas på varandra i oändlighet, då kommer Robert Smith. Och han gör det han alltid gör: förmedlar ångest. Öppningsfrasen "Oh I wish I could find it funny, you laughing like that" för dessutom med sig lite fallande stråkar. Gothcalypson i bakgrunden? Den fortsätter. Och lika fort som han kom, lika fort försvinner han, Robert Smith, för att låta det eviga introt bli ett outro. För en gångs skull är man inte känslomässigt uttömd efter att ha hört en Cure-låt. Man vill höra den om och om igen. Panflöjtsackorden tycks för varje lyssning fyllas med lite mer svärta.

Sugar Girl - The Cure