Exotiserande

Jag ser på sport på det sätt som många utan koll ser på sport: med fascination.

Vad fort de åker! Oj, vad brant det är! Oj, is! Vad heter den där sporten? Aldrig sett. Hon verkar sympatisk. Oj, hon trilla. Stackarn. Vilka snygga tröjor, vilket land är det? Jaha, Lettland, är de bra på idrott där eller? Nej hon trilla. Verkar vara ett jobbigt gupp där. Stackars tränaren, se hur han står och gråter. Tänk vad länge hon har tränat. Undrar hur det är att träna sådär mycket under sin uppväxt. Oj en till som trilla. Nu kanske Sverige vinner. Jaha, det är ingen från Sverige som tävlar? Nåväl, jag hejar väl på Norge då.

Det är klart att jag tycker att det är spännande, då exempelvis vinter-OS är lika dramaturgiskt korrekt som en skräckfilm. Men, jag vet ingenting om det.

Något som nästan fascinerar mig ännu mer, är sportjournalistiken. Det finns ingen annan del i tidningen som är så till bredden fylld av känslor. Varje stämning, varje floskel, varje liten sekund av spänning som dessa idrottsevenemang frambringar, får plats där.

Leker med tanken att man skulle byta plats på innehållet i kultur- och sportdelen. Vad många skivor som då skulle kunna vara SVERIGES STÖRSTA HITTILLS! För att inte tala om alla bragdguldsfunderingar. "Man trodde att han var körd efter den senaste plattan. Vanliga människor skulle ha packat ihop verksamheten. Men inte han inte. Han reste sig, körde och gjorde det igen. Sveriges tredje bästa platta i år. Men den starkaste prestationen. Den luktar bragdguld".

Jag är övertygad om att det finns musikjournalister som antingen skriver eller vill skriva såhär. Men de får inte plats i tidningen. Där ska det vara lite avmätt, granskande, reflekterande. Man kan inte ge en femma till för många plattor för då devalveras värdet. I sportdelen, där får femmorna och känslorna får flöda fritt. Sportjournalister verkar svettas och jubla lika mycket som idrottsmännen de skriver om. Jag, som enbart känner till händelserna via dessa skildringar, ser framför mig en värld av konstanta skrikanden. Varje morgon ligger på min hallmatta en fantasybilaga om denna plats. En värld av historiska guld, historiska lopp, historiska rekord, förbannelser som bryts, och mängder av bragder. Vilka prestationer. Vilka besvikelser. Vilka tårar.

Kanske är det i idrotten som sanningen och passionen står att finna. För när jag läser kulturdelen utan förkunskaper, vad får jag då? Fakta, analys, kritik. Usch, det känns så märkligt platt.

The Cure: Sugar Girl (1987)

Detta är inte en stor och bombastisk Cure-hit, och det är precis det som är vitsen. Det är en av två b-sidor på en singel som brukar nämnas i diskussioner om den perfekta poplåten: Just like heaven. Men Sugar Girl är något helt annat. I vad som liknar den lugnande pausmusiken som spelas medan förbandet plockar ihop sina instrument, står de annars så svulstiga gothpoparna och slår på xylofon och experimenterar lite med det ljud på synthen som heter något med panflöjt. Trummorna, de är också en förprogrammering från keyboardet, med congasartade fills.

När det har gått en och en halv minut utan sång, och man börjar misstänka att det nog inte kommer att hända så mycket mer än att de förvisso vackra slingorna sparsmakat staplas på varandra i oändlighet, då kommer Robert Smith. Och han gör det han alltid gör: förmedlar ångest. Öppningsfrasen "Oh I wish I could find it funny, you laughing like that" för dessutom med sig lite fallande stråkar. Gothcalypson i bakgrunden? Den fortsätter. Och lika fort som han kom, lika fort försvinner han, Robert Smith, för att låta det eviga introt bli ett outro. För en gångs skull är man inte känslomässigt uttömd efter att ha hört en Cure-låt. Man vill höra den om och om igen. Panflöjtsackorden tycks för varje lyssning fyllas med lite mer svärta.

Sugar Girl - The Cure

ett liv helt utan spänning

"Jag kan garantera att den här unga kvinnan bara känner sig själv genom sitt tanklösa sätt att gå runt och leva"
Stjärnans Ögonblick, Clarice Lispector

En drygt hundra sidor lång (kort) bok om det som sägs vara ett innehållslöst liv i Rio de Janeiro. Ungefär en timme tar det att läsa denna poetiska metaroman som har väldigt många detaljer och nyanser för att inte handla om någonting, och är väldigt högtravande för att beskriva vardagen. Välspenderad timme.

"Ingen kan gå in i någon annans hjärta"

Dagens låt: Yuck - Georgia

Med medlemmar från bland andra fjolfjolårshajpade Cajun Dance Party är London-baserade Yuck inte precis så gröna som man egentligen behöver vara för att komma undan med ett så dåligt bandnamn. Som tur är kompenserar man genom att spela stundtals ganska lysande popmusik.

Singeln Georgia är en alldeles förtjusande liten poplåt där solskenet då och då tillåts bryta igenom de tunga gitarrmattorna. Att gitarrslingan påminner starkt om den i Cardigans debutsingel Rise & Shine säger allt om vilket årtionde man har valt som inspirationskälla. Tänk Dinosaur Jr., tänk Ride, tänk skotittande och gläd dig i hemlighet åt att 00-talet är över.

> Georgia.mp3

Melodifestivalen och musikjournalisten

Schlagercirkusen har dragit igång igen. Svenska folket sitter bänkat framför TV:n och ser på när medlemmar ur Christer Björkmans paljettglammiga husorkester framför den ena Max Martin-pastichen efter den andra. Skrålande rockrefränger förkläs i pumpande elektronisk pop som med lite god vilja hade kunnat kallas för "attitydstinn", om det inte hade varit för att artisterna på scenen verkar lida under någon slags inofficiell klausul som tvingar dem att le konstant.

Själv har Martin gått vidare från det tio år gamla stilidealet som han befäste som låtskrivare till bland annat Britney Spears, men Melodifestivalen tar inte hänsyn till vad som händer i resten av världen. Här är det för evigt 2001. I bästa fall, det vill säga, för snart är det dags för ett gäng 50-åringar i bandanas att riva av vad de kallar för en klassisk hårdrockslåt med fart i.

Och det märkligaste med allt detta är att man varje år låter spektaklet bevakas av ett helt koppel musikjournalister. Folk som i vanliga fall får betalt för att upplysa massorna om nya eklektiska Brooklyn-trender ska plötsligt klämmas in i serpentinprydda hockeyarenor för att fråga diverse dansbandsmedlemmar hur det känns. De ska bevaka något som inte har det minsta intresse av vare sig kritik eller kvalitetsbedömande, något som existerar helt oberoende av vad resten av världen håller på med, och Gud nåde dem om de inte bedömer det på samma grunder som all annan musik. Ja, så länge de inte faktiskt säger vad de uppriktigt tycker, för då är de elitister. Det är som att låta Sveriges mest framstående restaurangkritiker recensera Eriksdalsskolans hemkunskapslektioner.

Personligen älskar jag Melodifestivalen, men det har absolut ingenting att göra med varför jag bläddar i skivbackar och gråter till Solomon Burke. Melodifestivalen är charmig på precis samma premisser som till exempel fotbolls-VM och akvariefiskar: det är roliga saker i färg som rör på sig och gör folk glada. Det är inte konst, det aspirerar inte på att vara konst, och det är därför helt absurt att ens koppla ihop det med blod, svett och soul.

Så länge Melodifestivalen är så väsensskild från musik i allmänhet, både från topplistepop och svårmodiga indietrender, bör man snarare låta någon slags överseende schlagerreportrar bedöma det hela utifrån vad de faktiskt är. Att år efter år se bleka musikjournalister kasta menande blickar till varandra över borden i Green Room känns ungefär lika tidsenligt som Eric Saades frisyr.

Paul Haig: Scottish Christmas (1985)

Det sägs att det är februari. I min lägenhet är det jul. Ett december helt och hållet orsakat av överdrivet lyssnande på en julsingel från 1985. En julklapp från ett av de mest estetiskt tilltalande skivbolagen genom tiderna: Les Disques du Crépuscule.

Och när julen blir estetiskt tilltalande låter den tydligen inte riktigt som sig själv längre, snarare som en soluppgång över, låt oss säga Marseille. Paul Haig står för A-sidan Scottish Christmas, ett discoartat stycke med synthskalor, repetitioner och italoljud. The Durutti Column gör båda B-sidorna, två mer experimentella och drömska filmmusiklåtar som ibland närmar sig klassisk musik.

Allt är instrumentalt. Som The Cure-intron blandade med musiken från Den vita Stenen. Synthar och Debussy, lite blek pastell. Åh julen, om du ändå vore så ljuv.

Paul Haig: Scottish Christmas

Hefner, Britain's Largest Small Band (1997-2002)

Hello Kitten,
I don't miss sex, it's just the feeling of skin against against skin that I want.
På frågan underskattat så svarar jag Hefner.

Kvar i det sena nittiotal/tidiga nollnolltal som accepterade och omfamnade gitarrer, diskbänksrealism, naken sång och överklasshat, blev Londonbandet som är just allt detta. Utan bongotrummor, synthar, beats och kostymbyxor står de fyra albumen tillsammans med en handfull EP:s och samlingar, handfallna på en gata i östra London. Det duggregnar.

Hefner bildades 1992 av Darren Hayman och Anthony Harding som likt så många andra brittiska musikaliska själar möttes på en konstskola. Efter ett antal medlemsbyten och en period då Hefner var Haymans enmansprojekt antog bandet en någorlunda slutgiltlig form och släppte 1998 debutalbumet Breaking Gods Heart. Därefter följde några mycket produktiva år, innan de år 2002 lade av. Den ständige frontfiguren Darren Hayman, Hefners hjärna och kropp, gjorde ett album med The French som utforskade det mer elektroniska sound som det sista Hefneralbumet antydde. Sedan dess har han turnerat flitigt under eget namn, och även släppt nytt material. Men det är Hefner vi ska prata om nu. Det Hefner som inte blickade mot framtiden utan grävde där det stod.

Musikaliskt är Hefner ett bra men ganska konventionellt indiepoprockband, med smått replokalsdoftande låtar som ofta börjar lugnt för att sedan bryta ut i gitarrefränger som repeteras, intensivare och intensivare. Haymans röst är tunn och gnällig och hade mycket väl kunnat vara påfrestande att lyssna till. Men meningarna, de fantastiska fraser som den sjunger inte bara räddar rösten– de kompletterar den perfekt. Darren Haymans röst är den ultimata framföraren av hans texter, och det är texterna som är den stora behållningen med Hefner.

Hefners låtar handlar om vardagen, livet, ungdomen och modernt banala problem på ett sätt som enligt mig saknar musikaliskt motstycke. Om man vill finna motsvarigheter måste man söka bland filmer och teveserier, för det finns ingen musik som kan låta lika realistisk som Hefners och fortfarande vara bra. Hefner handlar om kärlek och vardag, kärlek och politik, kärlek och staden, kärlek och alkohol, kärlek och cigarretter. Rollerna i låtarna spelas av berusade och bakfulla Londonbor som röker i sängen, bygger upp romantik och tar död på den i samma mening, och pendlar mellan uppgivenheten, hoppfullheten och East End. Förmodligen i lätt smutsigt hår och ljusblå jeans. Det rimmar, och det är egentligen ganska simpelt. Men skoningslöst.

Tillåt mig exemplifiera:

Från Hymn for the alcohol (The Fidelity Wars, 1999)
Don’t start me on the rum, just because it makes me numb / Start me on the whiskey, I know whiskey is his drink / You never drank it with me, but now you drink it with him / I’m not good enough for whiskey, not good enough for you.
Let’s start drinking wine, we used to all the time / It used to go to our heads but then you went to his bed / If the wine stains you lips red, then tonight you might forget / You might not go home to him, you might stay here with me. It is just wishful thinking that all this hard drinking might lure you back to my ramshackle stable.

Från Painting and Kissing (We Love The City, 2000)
I'm in love with Linda / I think she understands me / She's down in the dumps, she lives on Holloway Road / I met her in the Wig and Gown / We couldn't talk with the music so loud, but I could tell she was intrigued / She took me down to her basement / she showed me all of her paintings, she sure couldn't paint, but she could kiss, oh yes /.../ The first time that she came to my house, she bought Chardonnay / now I buy Chardonnay, almost every day /.../ On March the 23rd she said something so absurd/ She said 'You love to be in love, but you're never really in love'/ Every single day, I get down and pray, that she'll change her mind.

Från We Love the City (We Love the city, 2000)
This is London, not Antartica, so why don't the tubes run all night? / You are my Girlfriend, not Molly Ringwald, so why won't you stay here tonight? / This is sixth form poetry not Keats or Yeats, and now we find the part that we both hate.

Från We were meant to be (The Fidelity Wars, 1999)
I thought you said that you'd phone me this weekend / Cause at the weekend the phone calls are cheaper /You left a note but I did not read it, I threw it away.
I took a tube to the west end of London / To see a friend who I'd almost forgotten / He gave me hope that I still hadn't lost you, I threw it away.

Från Love will destroy us in the end (Breaking God's Heart, 1998)
It’s the children that I feel for, yes the children make me feel more / More than the liqour, more than the art, more than the Beach Boys records / It’s the drink that gives us heartache / It’s the charity we won’t take / We feel so empty and our late twenties should be better times / It’s the love and the truth and the hope and the faith / That will destroy us in the end / It’s the look in the eyes of those one night stands that gives us the will to pretend / It’s the feeling of fucking the people that we’re loving that spurs us onto endless sleepless nights / And love will destroy us in the end.

Och (liksom det inledande citatet) från Hello Kitten (Boxing Hefner, 2000)
The photos are taken / What the photos are like?/ They look dull, they look crap when placed in real life.
Hefnerlåtar är korta noveller om livet. Om dig och om mig, inte som vi vill vara, utan som vi verkligen är. Det smärtar lite att inse att det är patetiskt och att det är en själv. Men det behövs. Och det är självklart inte alltid grått. När solen väl bryter igenom molnen på den där Londongatan, ack vad den då värmer.

Underskattat: The Triffids

Förra lördagen upptäckte jag att jag var i Stockholm och passade därför på att besöka mina bloggvänner, som kvällen till ära hade en sammankomst på temat "underskattat". Detta innebar självfallet att vi lyssnade på Jonathan Richman och pratade om zigenare, men det förde också med sig att jag började fundera över fler underskattade fenomen. Det första som slog mig var bandet The Triffids. Det andra som slog mig var att jag kunde starta en liten artikelserie här på Lost Weekend om underskattade kulturella utövare och verk.

Triffids var ett australiensiskt rockband för popmänniskor, aktiva mellan 1978 och 1989. De spelade in fem studioalbum, alla under 80-talet, och turnerade även en hel del i Europa. Musiken kan för någon definition kallas alternativ, men spänner över ett brett musikaliskt spektrum, med utrymme för många känslolägen. Indiegospel (Bury Me Deep in Love, Save What You Can) och ångestfylld rock (Hell of a Summer, Lonely Stretch) samsas i bandets diskografi med vackra ballader (Tender is the Night, Goodbye Little Boy) och rena knasigheter (Bottle of Love). Frontfiguren David McCombs röst används på ett ambitiöst, storslaget och nästan episkt vis - ett sätt att sjunga som är typiskt för många 80-talsband. Triffids siktar hela tiden på de stora känslorna, de vågar mena allvar. Det är alltid poetiskt, alltid romantiskt. Aldrig på skämt. Vad är det för idé att försöka över huvud taget om man inte satsar helhjärtat, utan brasklappar? Pretentioner är, faktiskt, oftast av godo.

Är då verkligen Triffids underskattade? Nationalencyklopedin definierar "underskatta" som "bedöma som oviktigare eller sämre än vad som faktiskt är fallet", men bandet har ansetts både viktigt och bra: Wide Open Road är med på flera listor över världens bästa låtar - eller åtminstone Australiens bästa låtar - och självaste NME förutsåg i början av 1985 att året skulle bli "The Year of The Triffids", för att ge ett par exempel på uppskattning de fått. Det är därför dags för mig att ge några anledningar till att jag trots detta håller fast vid min ståndpunkt att de i sanning är underskattade.

Jag upptäckte så kallad indiemusik i sena tonåren och min kärlek till musiken guidade mig genom det stora virrvarr av band och scener som fanns att upptäcka. The Smiths, Buzzcocks, Belle and Sebastian, Pixies och Sonic Youth var jag snart nära bekant med, begrepp som Sarah, C86, Elephant 6 och shoegaze fylldes snart med mening. Det blev mer och mer obskyrt. Pere Ubu blev dina granndöttrars okända tweeprojekt. Ändå skulle det dröja flera år innan jag fick upp ögonen för Australiens näst bästa band genom tiderna. Jag hade inte ens hört talas om Triffids förrän David Djuphammar omnämnde dem i ett blogginlägg. Ska det krävas en cynisk wigger för att man ska få kännedom om ett fantastiskt, alternativt rockband? Nej, det ska det inte.

En av mina goda vänner bodde i Australien i höstas och när jag lyriskt meddelande honom att Hometown Farewell Kiss är världens bästa låt så svarade han att folk där borta inte ens visste vilka Triffids var. Det sägs ju att det är svårt att bli profet i sin hemstad, men detta är ju bara löjligt. Underskattade? Alldeles uppenbarligen.

Triffids gillas mer av kritiker och musiknördar än av den breda publiken, men återfinns ändå väldigt sällan på bästalistor, möjligen då med undantag för nämnda Wide Open Road som ibland får finnas med. Tror ni bandet har något album med på Rolling Stones lista över historiens 500 bästa album? Nej, självklart inte, där finns ju bara Chuck Berry-album. Finns de representerade på Pitchforks lista över 80-talets 100 bästa album, då? Nej, nej. På Rate Your Music återfinns det högst placerade Triffidsalbumet, mästerverket Born Sandy Devotional, på plats 1883 över användarnas genom tiderna-topp.

När jag tänker på verkligt stora, fantastiska kvalitetsband från 80-talet tänker jag på The Go-Betweens, Prefab Sprout, The Smiths, Pet Shop Boys, Pixies, Sonic Youth och The Triffids.

De sistnämnda kommer fortsätta att vara underskattade fram till den dagen det pratas lika mycket om David McComb som om Morrissey.


Hur börja med Triffids?

Calenture och Born Sandy Devotional är de två verkligt stora Triffidsskivorna, även om övriga album också håller hög klass. Är tröskeln att komma sig för att lyssna på två album för hög så kommer här några få, oumbärliga låttips:

Wide Open Road - Frihetens pris är ensamhet. En av 80-talets allra bästa låtar.

Hometown Farewell Kiss - Känslomässigt storslaget. Gråt Martin, gråt!

Estuary Bed - Poesi. Så otroligt vackert om längtan efter de lyckliga, vackra stunder som tyvärr är alldeles, alldeles för flyktiga.

Save What You Can - Jag älskar att de vågar det här. Stor, större, Save What You Can.

Hell of a Summer - Har man problem med bandets ofta grandiosa uttryck kan man med fördel vända sig till första albumet.

Jim Ford: Love on My Brain (1969)

Med jämna mellanrum dyker de upp, de där skivorna som har varit försvunna i årtionden och som enligt legenden ska vara det bästa som någonsin spelats in. Allra mest spännande är det när det inte rör sig om ytterligare en remastrad Beatles-outtake, utan om en hel låtkatalog av en dittills totalt okänd artist.

Ett av de sällsynta fall där materialet faktiskt har visat sig kunna leva upp till det romantiska skimret är Jim Ford, vars första och enda album Harlan County ursprungligen gavs ut 1969. Trots att hans vid tidpunkten ganska okonventionella countrysoul höjdes till skyarna av entusiaster och kolleger, bland annat den nära vännen och funkgeneralen Sly Stone, väckte den ingen större uppmärksamhet bland skivköpare och publik. Efter ett misslyckat försök att spela in en uppföljare med Nick Lowes dåvarande pubrockband Brinsley Schwarz gick Ford ner sig i anonymitet, drogmissbruk och allmän misär.


Länge verkade det som att den obskyre kultfiguren Ford skulle förbli just det, sina framgångar som låtskrivare åt bland annat Aretha Franklin och The Temptations till trots. Fram tills i april 2006 var det över huvud taget ingen som visste var han höll hus. Men så, efter många års idogt detektivarbete, lyckades den svenske Sonic-skribenten L-P Andersson spåra upp honom för en intervju. Det visade sig att den nu mera frälste Jim Ford och hans många outgivna kassetter levde ett knapert liv på en husvagnscamping utanför Kalifornien.

Tack vare envist tjat samt några välinvesterade tusenlappar lyckades man övertala Ford att lämna ifrån sig några av inspelningarna, vilket året därpå resulterade i att debutskivan gavs ut på nytt med ett antal extraspår under namnet The Sounds of Our Time. Kritikerna var lyriska, inte minst när samlingen Point of No Return visade hålla lika hög klass, och det bestämdes snart att Jim Ford skulle göra officiell comeback i och med en anspråksfull London-konsert tillsammans med bland andra Nick Lowe.

Tyvärr blev så inte riktigt fallet. Den 18 november 2007, ett halvår innan konserten var planerad att äga rum, hittades den 66-årige Jim Ford död i sin bostad. Kanske hann han aldrig uppleva exakt hur uppskattad hans musik blev, men man får hoppas att den upprättelse han fick gick rakt in i hjärtat. Vi andra kan alltid luta oss mot hans genialiska kompositioner och vetskapen om att bara en bråkdel av dem hittills är utgivna.

> Love on My Brain.mp3

Momus: The angels are voyeurs (1988)

"It intoxicates the pervert, watching how we thrill ourselves
Not by sex but by devising new ways to kill ourselves"

- Momus: The angels are voyeurs

Franska barn som sjunger

Konceptet "sjungande franska barn" skulle mycket väl kunna ses som den musikaliska motsvarigheten till bildkonstens gråtande barn. Lättsamt känslosam kitsch som appellerar till mottagarens blödighet. Men, trots att jag aldrig har känt mig lockad av att ha tavlor modell hötorgskonst på väggen, tilltalas jag i viss mån av låtar av samma kvalitet. Så, voila, direkt från den franska hit-himlen till er, här är mina bästa sjungande franska barn:

1. Stella: Pourqoui pas moi? (1963)
Stella Zelcer räknas ofta till Ye-ye-scenen, den franska motsvarighet till girlgroupen där unga tjejer sjöng banala låtar om kärlek till jazziga toner. Men Stella tyckte att det hela var ganska fånigt. Huruvida det är en efterhandskonstruktion eller ej kan diskuteras, men det sägs att den då trettonåriga Stella och hennes farbror tyckte att den explosion av fransk pop som skedde på sextiotalet var ganska blek i förhållande till de amerikanska förlagorna. De spelade in den ironiska ye-ye-låten Pourquoi pas moi.

Moi, je trouve que j'ai tout pour faire une idole
De mes chansons j'écris musique et paroles
/..../
J'ai tout pour plaire, je chante comme une casserole
J'ai quatorze ans, je vais encore à l'école
/.../
Si je pouvais séduire quelques journalistes
En quelques s'maines, je deviendrais une artiste
=
Jag tror att jag har allt för att bli en idol
Jag skriver musik och text till mina låtar
/.../
Jag har allt för att behaga, jag sjunger falskt
Jag är fjorton, jag går fortfarande i skolan
/.../
Om jag kunde förföra några journalister
Skulle jag bli en artist inom några veckor

Och så vidare.
Det blev en hit.
2. Vanessa Paradis: Joe Le Taxi (1985)
Vanessa Paradis har jobbat med Lenny Kravitz. Hon har gjort en cover på Lou Reeds Walk on the wild side. Hon har varit modell för Chanel och Miu Miu. Hon har spelat i filmer med franska giganter som Jeanne Moreau och Jean-Paul Belmondo. Dessutom är hon ihop med Johnny Depp, de har två barn tillsammans. 1985 var hon 14 år och slog igenom internationellt med Joe Le Taxi. Texten, om en taxichaufför i Paris som känner till alla gator och alla barer, får kanske inga poesipriser, men Vanessas barnsligt späda röst i kombination med det repetitiva blåskompet är löjligt beroendeframkallande. Detsamma kan sägas om albumet M & J, som kom två år senare. Men då var Vanessa Paradis 16 år och världsstjärna, knappast längre ett barn. Sa jag att hon äger en Bahamas-ö?
3. Charlotte Gainsbourg: Lemon Incest (1986)
Charlotte Gainsbourg är den fullkomligt logiska dottern till nationalskalden, popgeniet och snuskgubben Serge Gainsbourg (som för övrigt skrev ett helt album till ovan nämnda Vanessa Paradis). Hennes medverkan i Lars von Triers Antichrist är bara den senaste i raden av kontroverser som någon ur fam Gainsbourg har varit inblandad i. Att far och dotter gjorde ett incest-anspelande album tillsammans 1986, påpekas det ofta i sammanhanget. "Kärleken vi aldrig kommer att uppleva tillsammans är den vackraste, den sällsyntaste", gnyr Charlotte. "Nämen sådär kan man ju helt enkelt inte sjunga", gnyr resten av världen. Men det är inte texterna som är det snuskiga på Lemon Incest, de känns mest medvetet provokativa. Nej det är den femtonåriga Charlottes gråtfärdiga röst, i kombination med den viskande faderns som är det verkligt skrämmande. På stora delar av albumet blir det för mycket, men på titelspåret räddar ett synthigt beat låten. Det blir inte skrämmande intimt, det blir bara strålande.

Världens bästa filmscen...

... är tveklöst den här, från John Hughes klassiska komedi Ferris Bueller's Day Off. Kommentar överflödig.

Lowie

När vi ändå är inne på Nick Lowe kan vi lika gärna skänka lite uppmärksamhet åt hans underbart torra humor. Eller vad sägs om följande:

David Bowie - Low (januari 1977)...

... och Nick Lowe - Bowi (maj 1977).

Say what?

Groundhog Day

Att vakna upp natten efter den 2:a februari och se att det är den 3:e februari, är alltid lika lättande. Sedan kultkomedin Måndag hela veckan 1993 förde in den obskyra väderhögtiden Groundhog Day i medvetandet på den stora allmänheten, är varje 2:a februari en anledning att återvända till denna film. Phil, en arg teveman genialt gestaltad av Bill Murray, åker till en värdelös stad i Pennsylvania för att rapportera från Groundhog Day, en dag som kretsar kring att ett litet murmeldjur kryper ut ur en bur och genom att vända sig på ett visst sätt förutspår hur lång vintern ska bli. På grund av en tidsbugg som aldrig förklaras, så fastnar Phil på denna måndag, och tvingas i en till synes oändlig ström av dagar att uppleva samma datum om och om och om igen.

Och Måndag hela veckan kan ses om och om och om igen. För hur präktigt det än kan verka att Phil inte kommer ifrån den 2:a februari förrän han har blivit en bättre människa, och hur lätt det än är att peka på manusmissar, eller bara glädjedödande mena att upprepningarna av dagen är en dröm, så vet alla som har sett den här filmen exakt hur frustrerande och klaustrofobiskt det känns att varje dag vakna till Sonny & Cher-duetten I got you babe. Och hur ofta den känslan faktiskt infinner sig, även andra datum.

Airbrushed for change!

Som ett led i upptakten inför parlamentsvalet i Storbritannien har konservativa Tories nyligen släppt sina första affischer. På en av dem syns partiledaren David Cameron bredvid texten "We can't go on like this. I'll cut the deficit [budgetunderskottet], not the NHS [den statliga sjukvården]".

Affischen har blivit ovanligt populär, men inte på grund av sitt budskap. Det är snarare formgivarens photoshopkunskaper som har väckt uppmärksamhet. David Cameron verkar nämligen vara i suspekt avsaknad av, tja, porer:



Affischen har fött en snabbt växande internetfluga. På mydavidcameron.com samlas nu skadeglada engelsmän för att redigera bilden på alla upptänkliga vis. Cameron syns bland annat bredvid texten "Private education, private education, private education" och med sloganen "Maybe he's born with it". Andra har bytt ut honom och citatet mot populärkulturella nationalhelgon som Vicky Pollard, Withnail och Ricky Gervais.

Att vissa bilder får en slags kultstatus i photopshopkretsar är inget nytt. Ett av de mest kända exemplen föddes när en medlem på kroppsbyggarforumet bodybuilding.com postade en smått utstuderad bild på sig själv med den nu mera pseudolegendariska kommentaren "Im 18, do i have potential??". I början möttes han av ett svalt ointresse, men snart började forumets medlemmar spamma tråden med den ena nyskapande bildkonstruktionen efter den andra. Till dags dato har den fem år gamla tråden 3,4 miljoner visningar, och postandet pågår fortfarande.

Bortsett från tillgängligheten och den smått subkulturella stämpeln är det satir i rakt nedstigande led från satirtecknare som EWK, om än mindre politisk i fallet "do i have potential". David Cameron förlorar säkert inte särskilt många röster på att bli lite redigerad av potentiella väljare, men som den makthavare han är förtjänar och bör han drivas med. Humor är, trots allt, folkets makt.

Noise: Gröna Ögon (1981)

Gröna Ögon- Noise

Det är något med versens orgel och refrängens framskrikna mantra som får mig att tänka på Broder Daniels första skiva, Saturday Night Engine när jag lyssnar på denna låt. Fast på skånska, och med en snabbare trummis. Man får bita sig i tungan för att inte börja ropa Bob Hund kors och tvärs bara för dialektens skull, men visst finns det likheter. Noise bör då inte blandas ihop med asfalt-plast-och-ungdom-bandet, det Gyllene Tider med mer attityd som hette Noice.

Secret Service: Why don't you try to phone? (1979)

Why don't you try to phone- Secret Service

Ett ovanligt återhållsamt spår från kitschsynthpoparna Secret Sevice's första album Oh Susie (som mycket riktigt innehåller jättehitten med samma namn). Lite baktaktsgitarrer, lite disco-hi-hat, lite Paul Simons Graceland (fem år före Paul Simon), oemotståndligt lättsamt. Poäng dessutom för det för musiken helt logiska omslaget med rullskridskotjej och skrivstil.

Verklighet & Beat

Instrumentell musik som inte är dansrelaterad, spelas på klubbar och har en stadig bas, har en tendens att kategoriseras som "lounge" eller "jazz". Detta är fruktansvärt banalt sätt att se på musik på. Allt som är lugnt är inte lounge och allt som har blås är inte jazz. Samtidigt är det förståeligt. Hur ska man kunna känna något för musiken när det inte finns en text som förklarar hur man ska känna? Ingen röst? Ingen frontfigur att identifiera sig med? Inga känslor? Nej det blir alldeles för krångligt. Den instrumentella musiken hamnar i bakgrunden, den får ackompanjera en repris av alla Zlatans landslagsmål i Sportspegeln, den kan på sin höjd samplas i den riktiga musiken, den med text och känslor, eller möjligtvis remixas och på så sätt få sin plats på dansgolvet. Och jazzen, ja den är en angelägenhet för de insatta.

Eric Malmberg utgjorde under 00talets första del den ena halvan av orgelelectrogruppen Sagor & Swing, och har efter deras verksamma tid fortsatt att göra skivor. Hans musik snuddar visserligen vid jazzen ibland, men är något helt annat. Skivan Verklighet & Beat kan (nästan redan när man läser titeln) ta död på alla förutfattade meningar om instruments oförmåga att uttrycka detsamma som sången. Malmbergs skickliga orkestreringar innehåller orglar, analogsynthar, trumpeter, trummor och hundratals känslor och uttryck som kan mäta sig med även de sorgligaste brittiska fraserna. Bara för att man sjunger något blir det inte automatiskt trovärdigt och bara för att man spelar något blir det inte automatiskt känslosamt, men det är två sidor av samma mynt, och de två sidorna borde få likvärdig uppskattning, dels när de verkar tillsammans, men också när de står var för sig.

Eric Malmberg: Verklighet & Beat
Eric Malmberg: Den gåtfulla människan
På skivbolaget Häpnas hemsida, kan man kan ladda ner vissa låtar med både Sagor & Swing och Eric Malmberg (och varför inte Anna Järvinen och Tape när man ändå är i farten)

Musikfestivaler - den totala ondskan

Jag minns ögonblicket då jag på allvar började avsky festivaler. Det var en augustinatt 2006. Iklädd fem tröjor, långkalsonger, jeans, vantar, mössa och dubbla sockor låg jag och huttrade i ett rangligt polyestertält på en leråker djupt inne i Emmabodas skogar. Utifrån hördes skrik, skratt, allsång och Slagsmålsklubben. Min pojkvän var försvunnen på området och svarade inte i telefon (vilket kanske inte var så konstigt eftersom vi hatade varandra och gjorde slut två dagar senare), men lyckligtvis var jag för upptagen med att hålla kroppstemperaturen över 30 grader för att bry mig om vare sig honom, kulingen som rev och slet i presenningen eller de apraka träskpunkarna som låg och spydde i mitt förtält.

Vad jag dock hann tänka var att jag slutligen hade mött Satan. Festivaler, oavsett vad klämkäcka kommunpolitiker och nöjesskribenter försöker intala dig, är inte bara helvetet på jorden - de är dessutom ett rent popideologiskt faux pas.

Den moderna musikfestivalen uppfanns ursprungligen av hippies, alla popnördars svurna blodsfiender. Efter den mytomspunna Woodstockfestivalen 1969, då en halv miljon fria själar samlades på en äng i staten New York för att knulla, röka på och bli ett med naturen, har festivalkulten rullat på och för många kommit att representera själva meningen med musiklyssnade. Till och med de annars så hygienska indiepopparna har omfamnat traditionen, trots att de förkastar allt annat som kan associeras med långt hår och hampa.

Inte pop: Roskildefestivalen.

Men faktum är att festivalen är en djupt olycklig missuppfattning av popmusikens själva essens. Liksom all bra konst är pop en eskapistisk önskan om en bättre, mer sofistikerad värld där vare sig skolans populära gäng eller Bajsmannen får sprida sin dåliga karma och sno dina tältpinnar. Att man över huvud taget associerar svett och sex med popmusik beror på att de är effekter av just den sortens primitiva och otyglade känslor vars absoluta renhet man vill åt, inte på att de luktar äckligt.

Att tvinga med en popnörd till en festival är följaktligen lite som att låta en krogrecensent äta på McDonald's. Ursprungsprodukten kanske finns där någonstans, men den är förvriden, illa förpackad och fundamentalt själsberövad. E-nummer, bajamajor och gredosberusade fjortonåringar har gjort den till något som inte har det minsta att göra med det du förälskade dig i från början.

Pop: Un dimanche après-midi à l'Île de la Grande Jatte av Seurat.

Det är av ovanstående anledningar som jag grämer mig något så ofantligt över sommarens svenska festivalbokningar. Pavement till Way Out West var illa nog, men nu har dessutom Nick Lowe - min favoritartist - blivit klar för Peace & Love. Jag antar att jag inte har något annat val än att bita ihop, köpa på mig ett lager desinfektionsmedel och pallra mig till Borlänge i juni. Att en så raffinerad artist som Nick Lowe ens ska behöva sammankopplas med annat än vitt vin och sammet är nästan ett hån, men det är inte mycket att göra åt saken.

Ser ni mig på området får ni gärna komma fram och hälsa. Jag är den enda icke-syntaren med gasmask.